Det här med jämställdhet är både självklart och lite klurigt. Att kvinnor och män har samma värde och ska ha samma lön för samma arbete tror jag inte någon är mot. I sak. Men de mönster som vi växer upp med och som formar mycket av hur vi tänker är ofta dolda för oss ända fram till den dag vi får fakta svart på vitt och själva och börjar, om vi orkar, syna våra värderingar.
Vi ser lite olika på hur självklart det är om mamman och pappan ska vara hemma lika mycket med sina barn när de är små. Jag hör en del mammor som fräser att samhället minsann inte ska lägga sig i vem som är hemma och att familjerna själva borde få bestämma om alla föräldradagar. Jag hör en del pappor som säger att de visserligen velat vara hemma mer men att det visat sig vara mer eller mindre omöjligt. Både föräldraledighet och VAB baseras på den inkomst vi har och många skyller på att pappan tjänar mer och att det därför är bättre om mamman är hemma. Men varför tjänar pappan mer?
Det finns en del statistik som visar att män får mer omvårdnad än kvinnor på ett sjukhus med förklaringen att kvinnan är mer van att klara sig själv, dvs att vårdpersonalen tar mer hand om (de handfallna) karlarna. Jag läser också en del horribla exempel på kvinnor som drar ett mycket tungt lass hemma och som ofta benämner sin man som ”det tredje barnet” (om paret har två). Han som klarar att vara arbetsledare på jobbet och hålla flera tankar i huvudet blir helt handfallen när tvätten ska sorteras i ljust och mörkt eller behöver sova ut och sjukskriver sig när han varit uppe på natten med ett klarvaket barn. Kvinnan går till jobbet, kommer hem, sorterar tvätten och lägger i en maskin samtidigt som hon lagar mat och tröstar ett ledset barn. Sånt här är ju ingenting annat än galna mönster. Den kvinna som ifrågasätter tingens ordning får tyvärr ofta höra att hon är en rödstrumpa och måste tagga ner. Men varför ska hon lägga mer tid och mer energi på arbete både på jobbet och hemma men få mindre betalt? Vem tjänar på att vara lite handfallen i hemmet?
En gång i tiden var makar sambeskattade. I praktiken betydde det att mannen betalade mindre i skatt om kvinnan inte tjänade så mycket. Idag har vi ett individuellt system – men nog hör jag en del som ondgör sig över detta och menar att det gamla systemet var bra för då fick man ju bestämma mer i familjer hur man ville ha och fördela gracerna. Männen i Sverige får idag tillbaka 26,5 miljarder mer än kvinnorna på skatten, genom olika avdrag. Mönstret är att det är både reseavdrag, rotavdrag och de regler som gör att man kan omvandla lön till kapitalinkomster i ett företag, som skapar de här skillnaderna. Det jag läser mellan raderna är att det alltså är männen som kör bil till jobbet, renoverar sina hem och driver företag. Betyder det att kvinnan åker kollektivt, köper maten och har jobb som är enklare att vabba från när barnen är sjuka? Fundera på det en stund. Fundera på vad det får för ekonomiska konsekvenser i det dagliga livet, vid en skilsmässa och när pensionsinkomsterna ska räknas ihop. Kvinnor har i genomsnitt 28% lägre pension än männen i Sverige idag.
Det är vi själva som ändrar på föreställningar och attityder. Vi kan använda verktyg – som t ex kvoterade föräldradagar – som tvingar oss att jämna ut skillnaderna men alla partier är inte lika intresserade av utjämningen, det kan man också lära sig att se. Man måste alltså både vara påläst och sen orka strida för en förändring. Inte ska väl kvinnorna behöva göra det också?