Det är inte så lätt att leva med mig. Jag läser nånting, ser nåt på teve, möter nån som säger nåt korkat – och så går jag igång. Sambon får höra om sånt jag tycker är snett, hur det kan komma sig att folk inte ser galenskaperna eller varför någon försvarar dem. Jag läser ibland högt ur sociala media när kvinnor berättar om sitt liv, de kvinnor som håller på att gå sönder av arbete, av att vara ständig projektledare, som får påminna sina män om att duscha och byta kalsonger och tvätta händer när de varit på toaletten. Män som sitter uppe på nätterna och spelar tevespel och sen är för trötta för att ta hand om sina barn på dagarna. De männen kan inte vabba när barnen är sjuka, för de har ju nämligen viktiga jobb att gå till, när sanningen är att de inte har lust att ta hand om sitt barn. Att ovilja till sex och närhet har ett stort samband med hur trött man är eller hur less man är på att vara den enda vuxna i ett hem har inte föresvävat såna män ett ögonblick.
När jag läser högt kan jag inte låta bli att fundera kring Incels – den rörelse av män som menar att kvinnorna är skyldiga både till att de är ensamma och att de saknar sex. De anser att sex är en rättighet och en del av dem menar att det man inte får frivilligt får man ta med våld. Jag funderar också på de där profilerna som gärna uttrycker skillnader mellan kön som nånting fullständigt naturligt som ska försvaras och bibehållas, och som föraktar alla försök till förändring. Ofta tycks de ha ett harem av människor omkring sig. När man är ung och inte har all erfarenhet är det inte så konstigt att inte alla ens handlingar är genomtänkta, det ska sägas. Dessa profiler samlar tyvärr också en hel del av de män som anser att det är kvinnor som både ska ge dem det de förtjänar och idag förnekar dem det de har rätt till. Det våldskapital som en del av dessa män sitter på gör inte saken bättre. Att som kvinna komma i vägen vid fel tillfälle är farligt, mycket farligt. Och det gör mig förbannad.
Länge har rubrikerna i media talat om att ”kvinnan misshandlades” – inte att mannen slog. I slutänden handlar det om att det inte är något fel på hon som fick stryk, det är inte hon som ska pekas ut. Det är inte enkelt att ta sig loss från en dålig relation. Att under lång tid påverkats till att tycka att man själv är värdelös och att ens enda uppgift är att hålla partnern nöjd gör något med en människa. Hon står kvar på hans sida och döljer det hon är utsatt för. Jag är less på att höra raljerandet om varför hon inte ställde sig upp och gick. Jag är less på att kvinnor ska behöva vara rädda. Jag är less på att vi ska slåss mot förlegade strukturer med enda uppgift att bibehålla maktförskjutningen. Och jag är less på att inte fler lär sig mer och vågar säga emot när nån pratar gallimatias. Om sånt pratar vi hemma. Och jag vet att det finns dom som därför tycker synd om min sambo. Som om han lever ett liv som går ut på att vara underlägsen mig därför att jag bryr mig om sånt här. Så hur går det egentligen för den där Bengt? Jo, sanningen är att han är så trygg i sig själv att han aldrig känt sig hotad vare sig när jag tjänat mer än honom eller när jag blivit galen på orättvisor mellan kvinnor och män. Han hejar på mig och håller med i mycket av det jag säger och kommer med egna exempel på karlar som fegar ur. Så är det med trygga män som använder hjärnan till att tänka hela vägen. Och som vågar säga ifrån när nån är ovanligt korkad.