För exakt hundra år sedan idag inleddes ett försök till en statskupp i München. Den leddes av en i omvärlden helt okänd gruppering hårdföra tyska nationalister, och misslyckades innan den ens riktigt hade kommit igång.
Det enda kuppmakarna lyckades ta kontroll över var en centralt belägen ölhall – sedan slogs upproret ned, och den bräckliga unga Weimarrepubliken räddades för ytterligare en tid.
Då hade man kunnat hoppas att det inträffade var en tragikomisk parentes, som inte skulle kräva någon vidare ansträngning eller trycksvärta för dem som skriver historieböckerna – men så blev inte fallet.
Nästan på dagen 25 år senare satt de som en gång varit misslyckade och utskrattade kuppmakare säkert vid makten i Tyskland, och inledde den förföljelse av landets judar som har kommit att gå under namnen ”Kristallnatten” eller ”Novemberpogromen.”
Dessa årsdagar är värda att påminna om i våra tider – om inte annat just eftersom de i detta ögonblick håller på att glida ur det närvarande, mänskliga minnet, och in i historieböckerna.
Idag är ingen som upplevde det misslyckade kuppförsöket som vuxen vid liv, och det kommer inte att dröja länge innan detsamma gäller för Novemberpogromen, det andra världskriget och Förintelsen.
Det är ett problem för oss som lever idag – för det är just reaktionen på dessa fruktansvärda händelser som har kommit att utgöra det moraliska fundamentet till det vi uppfattar som den moderna världsordningen, till asylrätten, FN-stadgan och de mänskliga rättigheterna.
Ingen kan påstå att den ordningen har varit fulländad – men den har åtminstone fungerat som en ledstjärna i strävan efter att avskaffa kriget, att hålla antisemitismen marginaliserad i samhällets absoluta utkanter och samverka för att både rädda liv och skänka värdighet till världens utsatta.
Det är ingen slump att den ordningen just nu prövas hårt genom ett krig mitt i Europa, genom den antisemitism som har kommit till uttryck i samband med händelserna i Mellanöstern och genom den ovilja att stå upp för asylrätten som har drabbat hela den europeiska kontinenten.
Om man kunde hoppas på att det som inträffade på 30- och 40-talen skulle lära oss en läxa, verkar det som om den är på väg att glömmas bort.
Därför är det viktigt att vi fortsätter att hålla minnet av det förflutna levande – men ännu viktigare att vi idag står upp mot såväl antiislamism som antisemitism, som vill reducera människor till deras tro eller deras etniska bakgrund.
Det är ett tänkande som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle – och som vi måste vara extra noga med att larma om och ta avstånd ifrån när det blandas samman med eller förkläs bakom de starka känslorna i samtida politiska konflikter.
Ett legitimt engagemang för rättvisa och fred kan aldrig någonsin tillåtas att bli den trojanska häst som släpper in rasfördomar i den offentliga debatten – och det är en varning som gäller hela vårt politiska spektrum.
Det gäller den svenska borgerlighet som har urholkat sin egen trovärdighet på området genom att med öppna ögon välja att samarbeta med och göda ett parti med ytterst nya och ytliga rötter i den svenska nynazismen.
Men det gäller också de delar av svensk vänster som bär med sig ett historiskt engagemang för Palestinas folk.
De måste alla klara av att lyfta blicken och se bortom dagens konflikter – bort från det förflutnas förenklade fördomar, och mot en framtid som fortfarande kanske kan präglas av fred och enighet om våra grundläggande principer.