Jag lyssnade på något av morgonprogrammen i veckan. Utifrån sin roll som advokat fick Thomas Bodström frågor om visitationszoner och vad det innebär att polisen där får lov att visitera vem de vill oavsett om man egentligen misstänker dem för nånting. Han menade att det inte kommer att betyda nånting då polisen redan idag har möjlighet att visitera folk på svaga grunder.
Det enda som händer är att man pekar ut bostadsområden som redan idag har problem – och gör dem ännu mindre attraktiva att bo i. Vad det hela egentligen handlar om är att den ena regeringen efter den andra – inkluderat den han själv satt i som justitieminister – fastnat i att leverera snabba, enkla lösningar på långsiktiga problem.
Det är kanske inte så konstigt att en sån som jag slutat titta på debatterna i tv. Jag vill inte höra tjafset och de inlärda argumenten. Jag vill att vi – utifrån våra värderingar – talar om vad vi tycker är bra och vad vi tycker är mindre bra i samhället och har en idé om vad vi behöver göra. I grunden är det både lätt och svårt. Det börjar med att vara överens om ifall det finns några klyftor i samhället och om vi vill ha det så eller inte. Redan där skiljs våra värderingar och därmed förutsättningarna för att öka eller minska klyftorna.
Barn som har en otrygg uppväxt, utan bra förebilder och med sämre förutsättningar i skolan kommer att ha det svårare än barn som är uppväxta med stadiga föräldrar och i en skola som har tid och råd att möta just det barnet. Vi se olika på detta mellan partierna. En del hävdar att det är friheten att välja skola som är en del av lösningen. Jag är lite för luttrad för att gå på det.
Föräldrar som har nog med sina egna problem kommer inte att sitta och leta efter den mest resursstarka skolan, och i många kommuner finns det ändå bara en. Alla skolor måste vara bra och jag kommer aldrig att begripa att man vägrar se att marknadsskolan inte är bra för helheten, inte ett effektivt, långsiktigt, verktyg för att minska klyftor.
Den som inte fått uppleva ett samhälle som orkar steppa in när föräldrarna sviker är mer mottaglig för att bli rekryterad in i kriminalitet än den som har ett skyddsnät. Det är såklart inte hela sanningen – vore det så skulle vi inte se droger och brottslig verksamhet i alla samhällsklasser – men det jag pratar om är att behovet måste ta större plats än argumentationsförmågan hos våra valda. När man väl tagit steget in i kriminalitet är det svårt att ta sig ur. Vi pratar inte om rättvisa, jämställda, samvetsgranna miljöer här. Inte miljöer som bryr sig om den enskilda individens utveckling.
Klyftor i samhället leder till elände. Det kan bevisas i ekonomiska termer om man inte tror på idén om varje människas rätt att utvecklas utifrån sin fulla potential. Det är inte gratis med drogavvänjning, ungdomshem eller fängelser. Svaret på utmaningen är inte att införa verkningslösa visitationszoner, öka strafflängderna, bygga fler fängelser eller anställa fler poliser.
Vi måste bli överens om att resurserna ska finnas i förskolan och i skolan och i fritidshemmen och i socialtjänsten. Där föräldrarna inte orkar ska vi andra finnas. Vi måste fatta att det är en långsiktig inriktning som man inte får cred för i nästa val. Vi väljare måste sluta acceptera en debatt som handlar om personangrepp och ”jamen-durå”. Det ska löna sig att vara den som lågmält talar till punkt, förklarar och peka ut en riktning som vi behöver hålla för all framtid. Det ansvaret är vårt gemensamma.