Röster höjs för att lokalsamhällen som antingen ligger ovanpå brytvärda mineraler eller vars vatten rinner in i kraftverk som skapar energi eller vars skog avverkats och fraktats till sågverk eller massafabriker – att de samhällena skulle få ta del av vinsterna. Och jag menar att man gör en tankevurpa. Man pekar på hur våra befolkningstal minskat och så blir man arg över det. Det är i ett historiskt perspektiv inte riktigt sant. För 150 år sedan var vi i Arjeplog bara hälften av vad vi är idag. För 100 år sedan ungefär lika många. 1955 – när industrin erbjöd arbete i skogen och i gruvan – var vi mer än dubbelt så många och först därefter har vi minskat. Vi har minskat i en tidsanda där unga människor, för att bli vuxna, skulle flytta och prova att bo i en stad. Om man inte tog sig till Stockholm så borde man i alla fall prova Piteå. Ville man skaffa en utbildning – och ärligt talat: var man inte lite märkvärdig då? – kunde man i många fall inte komma tillbaka ens om man ville – för några såna jobb fanns inte.
Frågan är om minskningen bara beror på vart vinsterna från industrin hamnat? Skulle våra samhällen varit större om vi haft mer pengar? Hur bra äldreomsorg måste man ha för att folk ska bo kvar? Hur många lärare i varje klass önskar vi oss. Hur vackra gräsmattor och hur mycket nylagd asfalt skulle göra att fler vill bo här? Eller handlar det om något annat? Kanske om möjligheter i livet som vi själva ser ner på? Är det ok att bo i våra små kommuner och avvika ens det minsta lilla från normen? Är det ok att ha doktorerat i valfritt ämne och ha problem med snöslungan – eller skrattar vi bakom ryggen åt den som inte är praktiskt lagd och exkluderar den som vågar bryta normerna? Hur viktigt tycker vi att kultur är? (Prova skriv en dödsannons eller gå genom en livskris utan att börja leta i poesiböckerna eller kasta dig över filmer eller musik som PRECIS beskriver dina känslor och som alltså är – just det, kultur.)
Så länge vi ägnar oss att knyta nävarna i fickan och mumla om hur de stora herrarna tagit våra pengar, och INTE pratar om hur ett samhälle ska vara utformat för att locka alla typer av människor – så länge kommer ingenting att hända. Våra röster blir marginella, vi är få som röstar och vi kan viftas undan. En gång i tiden, när klass ställdes mot klass på ett tydligare sätt än idag, då begrep vi att organisera oss. Då stred vi för att arbetsvillkoren skulle bli bättre. Då kämpade vi för att barnen skulle få det lite bättre än vad vi själva hade haft det. Så vad gör vi idag? Sitter i resultatet av urbaniseringens härjningar, där stad ställts mot land framför ögonen på oss och skyller allt elände på invandring eller på gängbråk eller på kvinnor som blivit för jämställda.
Istället skulle vi kunna organisera oss igen, samlas och vara den förändring vi vill se. Vill vi att utbildning ska vara tillgängligt överallt så måste vi också ställa krav på andra men om vi vill att människor ska trivas så är det banne mig vår egen sak att ordna. Vill vi reparera 60- och 70-talens rationaliseringspolitik där man flyttade folk istället för idéer så behöver vi stå upp för att det finns andra idéer. Sitta vid köksborden eller i kommentarsfälten och gnälla på vart vinsterna hamnar leder ingenstans. Och så länge ingen talar om för mig hur vinster ska fördelas så att även den får, som bor där inga naturtillgångar att exploatera finns, så länge kommer jag att vara mot ett sånt system till fördel för det utjämningssystem vi har idag – med alla dess ojämnheter. För jag tror inte att det är det som är lösningen.