Jag borde väl ha sett åt vilket håll det barkade, men jag gillar ju samtidigt när ungarna är engagerade, eller stör sig på något, och visar att de också funderar kring samhället omkring oss. Jag har ju jobbat rätt länge som politiker, och vi har ärligt talat inte alltid pratat om mitt uppdrag och vilka beslut jag har varit med och fattat, eller varför. Vi har pratat om andra saker och ibland har jag tänkt att ingen av dem verkar vara särskilt intresserad av just samhällsfrågor. Men ibland blixtrar det till.
När jag pluggade skatterätt på Handels fick vi deklarera för företagare. Och det var min själ inte lätt. Vår lärare myste lite när han lät meddela att han brukade låta några kompisar, som var revisorer, lösa tentafrågorna och att de aldrig brukade komma fram till samma svar. En tid därefter kom den stora skattereformen. S och Fp gjorde upp om att rensa i reglerna, förenkla och modernisera hela systemet. Ett exempel var att marginalskatterna – hur hög skatt du betalar på den sista kronan du tjänar – sänktes och skildes från ränteinkomsterna och ränteavdragen blev inte lika lönsamma längre. På det sättet blev det mer lönsamt att jobba och spara men mindre lönsamt att låna. Egentligen omfördelade man trycket inom systemet, höjde här och sänkte där.
Det vi pratade om, sonen och jag, handlade om att han stör sig på att man alls får göra avdrag för räntor man betalat och får betala skatt för de ränteinkomster man får när man sparar. Varför gör man så? Vill man att folk ska låna istället för att spara? Varför subventionerar man inte tågresor mer? Vill man inte att folk ska åka tåg? Varför straffbeskattar man inte socker – ingen vetenskap i världen kan ju låtsas påskina att socker är nåt bra för folk, det borde vara minst lika mycket skatt på det som på cigaretter, eller hur? Och högre skatt på besprutade grönsaker än på ekologiska! Kort sagt, samhället borde styra mer mot det som folket mår bättre av. Straffbeskatta elsparkcyklarna och subventionera gymkorten!
Pengar styr oss bort från det som är sämre och mot det som är bättre. Energifrågan är ett aktuellt exempel. Det blir allt dyrare för oss att förbruka energi och långsiktigt får vi en förändring även om systemet måste kalibreras så att de som faktiskt inte ställer till problemen inte heller ska vara de som drabbas hårdast av åtgärderna. Men det är klart att diskussionens vågor skulle gå höga om vi började straffbeskatta mat och subventionera rörelse. Ska staten nu säga åt oss vad vi ska äta också? Och tvinga oss att motionera? Vafalls?
Det är intressant att bryta i den här typen av frågeställningar. Jag vet inte ens om vi röstar på samma parti, sonen och jag. Men jag konstaterar att han är ung och vill framåt, att han är noga med vad han äter och att kroppen ska röra sig och att det är nånting som är oomtvistat bra. Vi lägger oerhört mycket av våra gemensamma resurser på att försöka bota effekterna av välfärdssjukdomar. Resurser som kunde användas till helt andra saker. Skola och äldreomsorg inte minst.
Så vad säger ni? Är ni redo för lite radikalare tag? Eller är det viktigare och riktigare att lämna vartenda beslut i händerna på oss som ibland tar den enklare och mer kortsiktiga vägen före den som vi faktiskt skulle må bättre av? Här går ju faktiskt en ganska stor skiljelinje i politiken. Och sånt tror jag också vi skulle må bra av att prata om.