Arjeplog är en av Inlandsbanans ägare. Vår enda station ligger i Slagnäs, där omlastning av bly-slig från gruvan i Laisvall under många år förorenade banvallen. Idag är massorna skickade på deponi, stationsbyggnaden såld och vill man kliva på tåget så gör man det från en pytteliten plattform en bit längre bort. Helst ska man då också vrida på plåtskylten så att lokföraren på långt håll ser att man står där och väntar.
Själva banan ägs av staten, precis som stambanan. Det som de 23 inlandskommunerna äger är ett förvaltningsbolag som får pengar för att hålla banan i skick. På stambanan heter förvaltaren Trafikverket, men i övrigt är gången densamma. På inlandsbanan körs turisttåg genom landet på sommaren. Ett tågset som gungar fram i så hög fart som banan tillåter och som stannar till så man kan köpa fika eller äta middag på olika ställen. Bastrafiken är dock gods, som för vilket speditionsföretag som helst. På sina ställen sjunker banvallen och det skulle behövas en del grundläggande arbete för att kunna lasta mer på tågen. Ett av våra politiska partier lovade 9 miljarder till just sån upprustning innan valet. Idag lovar de att utreda just den frågan och den här krönikan handlar egentligen mer om såna löften än om att berätta hur mysigt det är att åka tåg.
Vallöften är till för att locka väljare. Samtidigt har vi åtta riksdagspartier som aldrig kan få igenom nånting helt själv. Efter valet måste man förhandla med de andra. Det gör att vi som väljare aldrig med säkerhet vet vad det egentligen är vi får. Den som ställer ut löftet kan – om än en smula cyniskt – helt enkelt backa från allt man lovade och skylla på väljarna. ”Om fler hade röstat på oss så skulle vi ha levererat, men alla förstår ju att det inte går längre”. Så ser logiken ut och den är skadlig. Jag tror nämligen inte att väljare kan behandlas så utan att det slår tillbaka. Lovar du dina barn godis på lördag efter lördag och det aldrig infrias så kommer barnen att ge upp och sluta lita på dig. Lovar vi som partier det ena efter det andra och sedan ägnar tiden efter valet åt att krångla oss ur löftena så tappar väljarna tilltron inte bara till det enskilda partiet utan till hela det politiska systemet – med argumentet att ”det är samma skit alltihop”. Alla får sota för löftesbrotten.
Genom åren har jag haft en dålig känsla i magen när det känns som om vi försöker locka väljare på kroken med gottepåsar utan baksidor. Jag vill ha ordentliga samtal om samhällsutveckling istället, och prata om både bra och tråkiga saker. Men - väljarna måste också ta sitt ansvar och faktiskt sätta sig in i frågorna tillräckligt mycket för att förstå skillnaden mellan ultrakonservativa partiers värdegrund å ena sidan och supersocialistiska å den andra. Vad är det de säger egentligen? Hur kommer samhället att utvecklas om de får styra? Vad är i såna fall baksidan med det? Går det alls att genomföra? Jag tror att vi skulle vinna på det, allihop, även om jag fattar att jag kanske ber om för mycket.
Inlandsbanan är en järnväg som skulle kunna bära mycket gods med en förhållandevis liten insats i upprustning. Hit kan man lyfta gods från gummihjul och rymma miljövänliga transporter under ganska lång tid. Den lönsamhet som godset skapar ger inlandskommunerna utrymme för mera persontransporter vilket skulle gynna besöksnäringen, vår basindustri vid sidan om utvinnings- och förädlingsindustrierna. Men då måste fler förstå helheten och att det är en del av ett samhällsbygge. Precis den typen av samtal som vi måste orka ha.