Den som är ung ser världen med andra ögon än vi som är lite äldre. Vill man nå fram med ett budskap måste man klä det i bilder som känns igen, det vet varenda en som håller på med kommunikation. Kommer jag dragande med ”på min tid” när jag vill prata om solidaritet stänger de unga öronen (och det gjorde nog jag också när pappa predikade för mig). Men oavsett hur man förpackar historien så fick arbetare som organiserade sig för hundra år sedan sparken, medan vi idag tar organisationsrätten för så självklar att många inte ens begriper varför man ska vara med. Vi hade en och annan skandal med fackpampar på 70- och 80-talen, det ska sägas. Och några missbrukar socialförsäkringarna till sin egen fördel – vi har alla sett det hända. Men betyder det att facket eller samhällets försäkringar är nånting dumt som vi borde sluta med? Lönen kommer ju ändå för de flesta. Varför bry sig?
På mindre än 100 år har Sverige gått från ett klass-samhälle där arbetare var en lägre stående sort som ”aldrig skulle kunna bli något” till att vi, efter ganska stora strider, får lov att organisera oss och välja de som företräder oss. Historien pratar om hur hyperinflation och börsras där många förlorade sitt välstånd gjorde att man ville peka ut någon som var skyldig, gärna en folkgrupp eller en religiös grupp, och göra sig av med dem. Vi kom ut på rätt sida, samlade ihop oss, minskade klyftorna och såg lort-Sverige monteras ner. Vi har haft tider med sån tillväxt att företagen åkte på rekryteringsresor ner på kontinenten och vi har varit ett hem för asylsökande från länder där det politiska förtrycket tagit fruktansvärda former. Ändå har jag haft personer i min närhet som sagt att ”arbetare måste kontrolleras för de kommer alltid att försöka lura arbetsgivaren”. I nutid. Och i östra Tyskland röstades nyss en högernationalistisk borgmästare fram. Förståsigpåarna säger att det nog beror på att folk är missnöjda med inflationen, med kriget i Europa (!) och med klimatkrisen och vill ha ”nånting annat”.
Vi kanske hade mer respekt för våra lärare för 50 år sedan, men vi har också ändrat en hel del på skolan och anpassat undervisningen även efter dem som inte kan sitta still istället för att låta dem sluta med streck i betyg, för vi vet att den som går ut skolan med godkända betyg går det bättre för. Den som kommer från ett akademiskt hem söker oftare en akademisk utbildning trots sämre betyg än den som kommer från ett hem utan akademiska förebilder. Och om vi ska vara riktigt ärliga med varann så vet vi allihop att de som begår flest brott oftare kommer från samhällets bottenskikt än det övre och att vilka som finns där varierar men att det inte i sak har med hudfärg eller religion att göra. Föräldrar är fortfarande det viktigaste ett barn har och när föräldrarna inte klarar sitt jobb behöver någon annan finnas där. Det finns, kort sagt, saker kvar att göra. Och i det läget tycker en del att vi behöver ”nånting annat” - partier som sorterar folk i vi och dom och där man själv alltid anser sig platsa bland ”vi”. Vi ska vara individualister för att det passar den som det går bra för och skita i solidaritet och att hjälpa varann, det är oviktigt om kvinnor har samma rättigheter och lön som män, eller att det där med klimatet är ett jäkla tjat utan innehåll. Man häpnar! Och undrar vilka bilder ett budskap om solidaritet måste använda för att nå fram.