De ideologiska rörelsernas historia har tentakler som sträcker sig ända in i vår tid. De som ägde godsen och makten ansåg sig månne vara lite förmer. Att en arbetare kunde klara annat än daglönearbete fanns inte på kartan. Makt kom med pengar och påfundet med en man, en röst fnös man åt, tvåkammarriksdagen var inte byggd så. Adel, präster och borgare samlades till höger.
Bönderna gick den väg som till formen liknade arbetarnas. Sossar och kommunister stred om huruvida arbetarna skulle jobba reformistiskt eller om man styvnackat skulle kräva revolution.
De ultrakonservativa tongångarna fanns kvar under andra världskrigets början. Svenska företag handlade med tyska och krigsindustrin gav vinster. Att Sverige inte gick i krig bidrog till vårt ekonomiska försprång på 50-talet.
Vi pratade kanske inte tillräckligt mycket om hur det vore rakryggat med fler principer för vem man skulle göra affärer med. Vi glömde hur delar av adeln var förbunden med regimen hos förlorarna. Vi pratar framför allt väldigt lite idag om hur idéerna om vilka som förtjänade att leva och vilka som skulle utrotas kom till - vad som får en del människor att tänka att de är bättre än andra. Vad leder risken att förlora privilegier till när historien skrivs, och vad händer när man då lockar med enkla lösningar som bygger på att man ställer den ene mot den andre? Vilka vinner på det?
Jag tror att många tycker att skillnaderna mellan partierna idag är lite flytande. De flesta pratar om att man vill att människor ska få det bättre. För drygt hundra år sedan handlade striden om att kunna försörja sig själv och sin familj, att kunna utbilda sig även om pappa inte hade pengar, att kvinnor också fick rätt att ha en egen vilja.
Sen kom rätten till semester och ett drägligt boende. Det gick kanske för långt när vi rev och gjorde om de offentliga miljöerna (läs domus-lador och breda genomfartsvägar) men det var bara att höja skatten när pengarna var slut. Samtidigt började vi äta sämre, tobak ansågs inte dåligt för hälsan, nya byggnadsmaterial tillkom och takten på reformerna och infrastrukturinvesteringarna ökade. Vi funderade väldigt lite på hur tillväxttakten påverkade natur och miljö eller hur det kan komma sig att människan inte anser sig vara en del av miljön utan står över alltihop och vars egna, kortsiktiga behov går först.
Där är vi idag. Partiledare står i teve och lovar att sänka bränslepriserna därför att det är ett sätt att locka förtretade landsbygdsbor och få dem att tro att man lyssnar på dem. Nån pratar om ”hjärtlandet” och låtsas visa sympati med de som ”blivit kvar” (deras synsätt, inte mitt). Nån annan lovar hårdare tag och mobiltelefonförbud i skolan så att folk ska tro att det är det som är lösningen när ungarna är otrygga.
Vi ser utspel om sjuka och arbetslösa som handlar om att ställa grupper mot varann istället för tankar om hur vi ska forma framtidsvillkoren för alla. Vi saknar den grundläggande diskussionen om hur mycket industrialisering och tillväxt får lov att påverka miljön och hur mycket tillväxten egentligen betyder för att kunna laga det som är trasigt. Om några lovar både det ena och det andra som man inte egentligen bryr sig så mycket om, för att få bestämma så borde väl frågan vara vart de egentligen vill gå?
Är det då inte vår sak att tänka att: ”När du går med alltför stora steg, är det inte dumt att vända sig om. Man kan aldrig veta vart man är på väg om man inte fattar varifrån man kom”? Ibland måste man titta bakåt för att ta ut ny riktning.