Nästan varenda dag rapporteras om en ny sprängning eller en ny skjutning. Men gängbråken handlar inte bara om unga killar som slåss. Högre upp är det en affärsverksamhet, på samhällets skuggsida. Det handlar om hur de tar in pengar, hur de rekryterar och hur hierarkierna ser ut. Affärerna består av svarta pengar, drogförsäljning och bedrägerier. Bolag i välfärdssektorn kapar åt sig skattepengar och det blir dubbelfel – vi vill inte ha ett samhälle där den kriminella sektorn blomstrar och vi vill inte heller göda dem med de pengar som skulle gå till att ge utbildning och vård och utjämna klyftorna - och precis där har vi också en del av rekryteringsgrunderna. Unga män utan framtidstro ser gängmedlemsskapet som något som ger respekt. Vi vet att det är smart att hjälpa människor att kunna försörja sig själv och vi vet att om vi lyckas hejda segregation i ett tidigt stadium är det väl investerade pengar. Eftersom man agerar mitt ibland oss och vi andra står för inkomsterna, så behöver vi också prata om när vi bidrar till problemen och inte till lösningen, och det här är viktigt: i snart sagt varje släkt finns det någon som tagit partydroger och därmed varit med och finansierat kriminaliteten. Det går inte att peka bara på fattiga områden med hög arbetslöshet och tro att om man bara rensar lite där så kommer problemen att vara ur världen. Kurirerna levererar knark i de ”finare” områdena också. Bland ”vanligt folk”. Problemet är inte bara regeringens eller polisens eller någon annans. Inte så länge som ”vanligt folk” väljer fel sida i kriget.
Attackerna handlar främst om gäng som gör upp mellan varann. När polisen lyckats sätta en av ledarna bakom lås och bom startar urvalet av vem som ska få kliva uppåt, och det föder mer våld, för det är så man bevisar sin duglighet. Av olika skäl används unga personer som torpeder, och cirklarna för vilka som drabbas blir allt vidare. Att ta livet av någons mamma sänder signaler från den ena sidan till den andra. Att byta från ett gäng till ett annat sänder en annan signal. Vis av erfarenhet vet jag att om man använder medier som en grund för att försöka förstå verkligheten så riskerar man att få en snedvriden bild. Media berättar helst om sånt som ger rubriker, man gör inte en samlad beskrivning av alla händelser under en dag. Vi vet att det dödligaste våldet är självmord, och att prata om det är viktigt: både för att sätta skjutningarna i perspektiv men också för att påminna om att välfärden - läs psykiatrin - behöver resurser. Vi kan inte bara konstatera att vi blir rädda, vi måste också förstå hur viktigt det är att ett samhälle håller ihop och att det kräver bra förskolor, vuxna som orkar engagera sig, bra stöd i skolan och framtidshopp.
Att få stopp på gängen kräver mycket resurser. Låt oss ändå vara överens om att den mest effektiva åtgärden är att försöka hindra människor från att alls söka sig till den kriminella världen. Vi behöver satsa mer pengar på att skapa möjligheter istället för klyftor och det är inte fullt så naivt som det låter. Svenskarna lägger miljarder på droger varje år. De pengarna skulle kunna användas till mycket, mycket bättre saker än att föda den undre världen. Det går att förändra ett samhälle men det görs inte av de som blir sittande i tv-soffan och inte av dem vars största stötesten är dieselpriset. Det tycker jag att vi pratar lite för lite om.