Förra veckan skrev jag om vad jag hörde överbefälhavaren säga om risken för krig och vilka risker och motgångar vi alla behöver fundera kring oavsett om de är radikalt farliga – som krig – eller kanske främst ekonomiska – som arbetslöshet. Då hörde en kompis av sig och ville resonera mer om just krismedvetandet i landet.
Han menade att avskaffandet av värnplikten var en av de mest korkade saker vi har gjort i modern tid och att just lumpen var en av de saker som bidrog till att unga människor utvecklades till vuxna, ansvarstagande individer. Unga killar – för det var mest killar – fick genom lumpen klart för sig att de inte alltid skulle få som de ville och att man måste hjälpas åt att lösa den uppgift som man hade framför sig.
Man kan såklart ha många synpunkter på allmän värnplikt. Jag kan ju till exempel tycka att vi som föräldrar har det största ansvaret för att barnen ska bli just vuxna, ansvarstagande individer och att vi inte borde behöva – genom plikt – tvinga unga människor att göra som de blir befallna tillräckligt många gånger för att polletten ska trilla ner.
Min pappa, född 1924, såg försvaret som ett svart hål i vilket han tyckte vi öste alldeles för mycket pengar som vi skulle ha kunnat använda på bättre sätt. Han välkomnade – ur den synvinkeln – ett reducerat försvar. Andra menade att krig helt enkelt var omodernt, att den moderna människan hade kommit längre och att det därför var motiverat att lägga ner regementen och anpassa försvarsmakten till nya tider.
Idag vet vi att den förhoppningen kom på skam. Nu går vi åt andra hållet. Världen består inte bara av någorlunda vettiga demokratier utan också av totalitära stater med en agenda att lägga andra länder under sig. Vi måste kunna försvara både oss och vår syn på hur man i en modern demokrati bygger samhälle genom att komma överens. Även om vi ibland är less på hur de politiska företrädarna låter tror jag vi är eniga om att demokrati är bättre än alternativen.
Häromdagen gick Pliktverket ut med årets kallelse till mönstring. I år förväntas drygt 7 000 personer göra lumpen och antalet personer som kallas in ökar för varje år. Under kalla kriget var siffran 50 000. Det är lite svindlande att fundera på vad som skulle hända om fler i en årskull – och betänk att en årskull ligger mellan 80-120 000 barn – helt enkelt togs ut till, inte bara försvar, utan bredare samhällstjänst.
Min kompis tillbringade sex månader på Bodens lasarett på olika avdelningar där det var en självklarhet att de värnpliktiga skulle hjälpa till med allt. Jag ser rätt många – unga och gamla – idag som tror att samhället är något som är till för dem men inte tvärtom och även om det svider är jag böjd att tro att vi tog bort nånting viktigt när vi kasserade det som handlade om att vara en del av ett större sammanhang som ställer krav. Förvisso tvingar vi idag unga människor att göra sånt som de inte alls begriper nödvändigheten av – som att bädda sängen rätt, men med ett större syfte.
Framför mig ser jag alla möjliga argument för varför det jag pratar om skulle vara omöjligt, och det kanske det är, men det jag i grund och botten är ute efter är att fler behöver få känna att man är en del av det där sammanhanget som är större än en själv.
Jag funderar på om vinsterna faktiskt skulle vara större än insatsen? Inte minst nu när vi har svårt att hitta folk till alla samhällets arbeten – kanske vårt största problem näst efter att vi pekar på varann och försöker hitta vem som är skyldig till allt som vi inte gillar.