Redan för drygt 100 år sedan började man försöka underlätta ekonomin för kommuner och landsting. Idag är det få saker som har så stor betydelse för medborgarna som just utjämningen. Det handlar om hur kommunernas skattepengar ska räcka; till en förskola så att föräldrarna kan jobba, en grundskola som lär barnen det som behövs och en äldreomsorg som hjälper oss att leva hela livet. Äntligen har en ny, uppdaterad, utredning kommit, men tanken är som tidigare att alla kommuner och regioner ska ha likvärdiga förutsättningar att ordna den välfärd som kommunallagen säger att man ska.
Att svenska kommuner tar ut skatt är ganska unikt. I många andra länder är det staten som har beskattningsrätten. Vi har kommunal beskattningsrätt och det är en platt skatt vilket betyder att du får betala strax över 20kr till kommunen och en tia till regionen av varje hundring du tjänar. Statens skatt är sen progressiv ovanpå det - fler % ju mer du tjänar. Om det blir rättvist eller inte man diskutera – men det är så systemet är byggt. Grejen är bara att det finns kommuner där man har möjlighet att skapa välfärd på ett rationellt sätt och så finns det såna där det är mycket krångligare, där avstånden mellan invånarna är långt eller där det bor så få att det blir en tyngre börda på var och en att bära kostnader för t ex administration eller politiker (kommunfullmäktige får t ex enligt lag inte ha mindre än 21 platser och en kommunstyrelse måste alla ha).
Skillnaderna betyder att den kommun som har få invånare skulle behöva ta ut betydligt mer i kommunalskatt och de andra skulle kunna ta ut betydligt mindre. Om inte systemet fanns skulle skillnaden mellan kommunernas skatteuttag vara drygt 26 kronor – idag är skillnaden drygt 6 kr. Idag kostar det alltså 6 kr mer på varje hundring att bo i en kommun med kostsamma förutsättningar. Det kunde ha varit värre, mycket värre, och det är ganska lätt att begripa vilka kommuner som bråkar och vilka som är tacksamma.
Utredarna har gått igenom massor med statistik och gjort massor av analyser och lyckas skilja på ambition, effektivitet och struktur - och det är just strukturkostnaderna som ska ersättas. Den största skillnaden i det här förslaget är att de kommuner som är glesa, har liten folkmängd och svag socioekonomi (t ex boendemiljö, utbildning, hälsa eller inkomst) borde få mera pengar än förut. Det är nämligen dyrare när andelen gamla – eller barn - är större och verksamheten kostar också mer där avstånden är långa (kanske en av orsakerna att vi i min kommun inte ser särskilt många privata skolor eller äldreboenden som vill etablera sig...).
Det som kommer att hända nu är att det kommer att bli ett himla liv. Större delen av kostnadsutjämningen är nämligen ett nollsummespel – det den ena kommunen får måste den andra betala och det vill man inte, man vill behålla sina pengar. Nu kommer argumenten att hagla från de kommuner och regioner som enligt förslaget får avstå mer och min erfarenhet är att de argumenten inte alltid är så väl underbyggda – ibland rena snyfthistorierna. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun och vara tydlig med att det här systemet utjämnar för skattekraft (den som tjänar mer betalar mer) och för struktur. Ingenting annat. Och det kan väl ingen tycka är annat än rimligt? Hur ska vi annars göra? Lägga ner skolor och äldreomsorg? Eller ta ut 26 kr mer i skatt på varje hundralapp...?