För ett och ett halvt år sedan var det fortfarande vanligt att höra att den svenska vägen mot ett medlemskap i försvarsalliansen Nato hade varit ovanligt kort.
Efter att ha stått utanför i flera årtionden och varit ganska nöjda med det, hade såväl folkopinionen som det politiska etablissemanget i kölvattnet av den ryska invasionen av Ukraina svängt på en femöring, och bestämt sig för att gå med.
Då visste ännu ingen hur lång, krokig och stundtals smärtsam vägen från beslutet om en ansökan till ett faktiskt medlemskap skulle bli – men efter tisdagens bifall i Turkiets parlament ser det ut som om den nu är på väg att nå sitt slut.
Efter att Turkiet har gjort sitt är allt som återstår att Ungern ska göra samma sak – och mellan Sverige och Ungern pågår just nu ett subtilt diplomatiskt spel.
I parlamentet har regeringspartiet Fidesz fortfarande ingen brådska att ratificera den svenska ansökan, medan premiärminister Viktor Órban besvarade det turkiska beskedet med att bjuda in statsminister Ulf Kristersson (M) till Budapest för ett möte och ”förhandlingar.”
Under torsdagen svarade Ulf Kristersson i ett brev att han såg fram emot ländernas fortsatta samarbete, utan att förbinda sig till att komma på statsbesök innan någon ratificering är klar.
Det var ett klokt beslut, som kom efter att såväl Socialdemokraterna som Ulf Kristerssons samarbetspartners i Sverigedemokraterna reagerat negativt på Órbans inbjudan till Budapest, och som tyder på att Ulf Kristersson faktiskt dragit lärdom av sina tidigare misstag i Nato-processen.
Som nytillträdd störtade han omedelbart iväg till Ankara för att hedra Turkiets president Erdogan med ett besök och förhoppningsvis knyta ihop säcken – men möttes av kalla handen och skadade därmed sin egen ställning såväl inrikes- som utrikespolitiskt.
Följden av det blev en utdragen period där Finland var medlemmar i Nato långt före Sverige, och där snart sagt vem som helst – Erdogan, koranbrännande aktivister, Richard Jomshof eller aktivister med en Erdogandocka – tycktes kunna sätta sig i förarsätet för regeringens viktigaste politiska prioritering, utom regeringen själva.
Den perioden är av allt att döma över nu – och till skillnad från den turkiske presidenten har den ungerske premiärministern Viktor Órban varken något att förhandla om, eller den politiska förmågan att ensam dra ut på ratificeringen.
Att göra det var möjligt för Ungern så länge Turkiet förhalade processen. Då gick det att gömma sig bakom löftet att landet inte skulle vara sist att ratificera Sverige – nu står Ungern alldeles ensamt kvar, och det i en fråga som egentligen går emot landets egna intressen.
Till skillnad från Erdogan har Órban nämligen ytterst lite att vinna på att ta den här kampen. För Turkiets del tycks avgörandet ha kommit när den amerikanska presidenten Joe Biden beslöt sig för att öka tempot i försäljningen av amerikanska F16-plan – men Ungern har redan stridsflyg, och de är pikant nog svensktillverkade och av modellen JAS.
Därför gör regeringen rätt i att just nu skrida framåt med viss försiktighet. En inbjudan till Budapest för förhandlingar är inte mer än en bluff att syna – men också den bluffen behöver respekteras så att landets regering inte tappar ansiktet och gör det hela till en prestigefråga.
För det svenska anseendets del har regeringen Kristerssons läropengar på det utrikespolitiska området redan varit tillräckligt dyrköpta – nu är det allra viktigaste att föra den här processen i hamn, så att vi en gång för alla kan lägga den bakom oss.