Det var inte särskilt länge sedan statsminister Ulf Kristersson (M) stod i TV 4:s program nyhetsmorgon och lovade att regeringen skulle lägga fram en budget som såg till att anställda inom den svenska sjukvården inte skulle behöva sägas om.
Det var faktiskt inte ens en månad sedan – och under gårdagen presenterade regeringen och Sverigedemokraterna sin satsning på sex extra miljarder till Sveriges regioner som ingår i vårändringsbudgeten.
Näringsminister Ebba Busch utropade stolt att summan motsvarar 7000 extra sjuksköterskor i landet – och med det tycks regeringen helt enkelt släppa taget om välfärden, och önska de ekonomiskt pressade regionerna ”lycka till!”
Sex miljarder. Det låter ju bra. För en enskild region är det mycket pengar – och sjutusen sjuksköterskor som står klädda i vita uniformer och är redo att rycka in är en stark bild.
Ja, det låter nästan faktiskt för bra för att vara sant – och det är precis vad det är.
Sex miljarder kronor är nämligen bara en fjärdedel av det underskott som landets regioner står inför – och i stället för till 7000 nyanställda sjuksköterskor kommer pengarna att gå till att täcka de allra mest akuta hålen, och de allra flesta av de lagda varslen kommer att ligga kvar.
Det är skillnad på ord och verklighet, och måndagens besked är en direkt uppföljning på när finansminister Elisabeth Svantesson (M) kallade sin första budget för en historisk satsning på välfärden – fast den i reella termer utgjorde en kraftig nedskärning.
Det har lett till vad Socialdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Mikael Damberg kallar för en ”nationell sjukvårdskris” – och precis som den gången är det regeringen som står för orden och för bollandet med olika summor, medan svenska vårdanställda och vårdtagare är de som kommer att få möta verkligheten.
Den verkligheten beskriver LO:s avgående ordförande Susanna Gideonsson så här: ”Det är som att sätta plåster på ett benbrott. Behoven är mycket större. Vårdköerna kommer fortsätta öka och vårdpersonal kommer förlora sina jobba.”
Tyvärr är det knappast någon större överraskning att regeringen, Sverigedemokraterna och Ulf Kristersson trots sina löften återigen väljer att skjuta till för lite pengar till en välfärd som befinner sig i kris.
Det är helt enkelt inte där deras prioriteringar ligger, och en väl fungerande välfärd är helt enkelt inte en central del av vare sig deras ideologi eller deras att göra-lista. För en regering som prioriterar sådant kommer det att ta åratal att hämta ikapp de skador som man just nu åstadkommer.
Det vi däremot på allvar och sedan länge behöver fundera på är hur vår politiska debatt har hamnat på en punkt där det är fullt möjligt att beskriva en nedskärning som en satsning, och där politiker helt sonika väljer att inte stå upp för de prioriteringar de gör.
Värst i klassen är förstås statsminister Ulf Kristersson – varje löfte han ger får tas med container salt, och man får vara glad om det han säger ligger åtminstone en sjömil ifrån sanningen.
Men skarvandet med orden är inte enbart ett personlighetsdrag hos honom – det är något som alla partier gör sig skyldiga till, och som knappast gynnar oss medborgare.
Det löser inte något av våra problem, och hjälper oss inte att fatta informerade beslut – och det är synd.
Det är ju faktiskt tillåtet för en regering att vilja skära ner i och banta den svenska sjukvården i ett krisläge – men i så fall borde de faktiskt vara rakryggade och modiga nog att berätta för sina väljare varför de väljer att göra det.