Internationell adoption bygger på under- och överordning. Det ligger liksom i själva kärnan när vita människor i västvärlden adopterar barn med mörkt hår från fattiga länder. För hur ofta ser man etiopiska föräldrar gå omkring med ett blont barn från Skandinavien?
Adoption av barn från andra länder till Sverige började på 1960-talet. Först genom att svenska missionärer tog hem barn från sina resor, sedan i mer organiserad form via förmedlingsbyråer under statlig kontroll. På 1970-talet adopterade en del av solidariska skäl. Varför sätta ett biologiskt barn till världen när det finns så många övergivna att hjälpa till ett bättre liv? Det passade in i tidsandan då, men togs alltmer över av ofrivilligt barnlösa. När de inte kunde bli gravida blev adoption en annan metod för att få det där efterlängtade barnet.
60 000 barn har kommit till Sverige på det sättet från slutet av 1960-talet tills nu. Det är flest per capita i världen. Sydkorea, Chile, Kina, Etiopien, Thailand, Sri Lanka, Indien, Bolivia, Baltikum, Sydafrika, Kenya och Ryssland är bara några exempel på så kallade ursprungsländer. Länder som har haft vitt skilda förutsättningar och orsaker till att adoptera bort sina föräldralösa barn. Ibland är det ren fattigdom, i andra fall spelar ettbarnspolitik och skammande av ensamstående mammor in.
Antalet adopterade per år varierar kraftigt. Ett tag fanns flera adoptionsorganisationer, Barnens vänner i Piteå var en, som konkurrerade med varandra. Så är det inte idag och statistiken är tydlig. Internationella adoptioner minskar i hela världen. Utvecklade metoder för IVF och utbredd handel med kvinnors kroppar som surrogatmödrar är två förklaringar. Men det viktigaste är att länderna själva kan ta hand om sina barn. Om inte i den biologiska familjen så genom en förbättrad välfärd och ett stärkt skyddsnät. Alla barn har rätt till en familj, men den behöver verkligen inte finnas på andra sidan jorden. Barns rättigheter måste alltid gå före vuxnas önskan att bilda familj.
Forskning visar också att adopterade från andra länder i högre utsträckning mår sämre än andra. Det handlar om psykisk ohälsa men också anknytning och en nedsatt fysik på grund av en tuff start i livet. Dessutom har bland annat Dagens nyheter i granskningen Barn till varje pris pekat på en rad oegentligheter vid förmedling av barn till Sverige. Fall där den biologiska mamman blev lurad, omfattande falska dokument och påhittade bakgrundshistorier. Det här är ett öppet sår för många numera vuxna adopterade. De känner sig förda bakom ljuset av adoptionsorganisationerna. Inte heller är det lätt för adoptivföräldrar som agerade i god tro.
Därför är det troliga kommande förslaget från regeringens utredare helt rätt ute. Det är dags att riva av plåstret och stoppa verksamheten för gott. Internationella adoptioner måste bli ett avslutat kapitel i svensk historia. Men innan nedläggning har adoptionsorganisationerna och ansvarig myndighet en skyldighet att hjälpa adopterade som vill söka sina rötter. Även om det smärtar att få veta sanningen om sitt ursprung så har alla rätt att få reda på så mycket som det går. Och det är ingen billig historia med resor till ursprungslandet, uppehälle, letande i arkiv och i vissa fall juridisk hjälp. Det är det minsta Sverige kan göra för den här gruppen på 60 000 personer.