Bakgrunden är att regeringen presenterat en strategi för norra Sverige, en strategi som ska möjliggöra och skynda på den gröna omställningen. Det är ganska träffande att stöd till kommunerna först kommer i den sista punkten av de sju målområdena, de första fyra handlar enbart om att förbättra förutsättningarna för industrin genom ett accelerationskontor, snabbare miljötillståndsprocesser, bättre energiförsörjning och förstärkt infrastruktur.
Kritiken har inte låtit vänta på sig. Bodens kommunalråd Claes Nordmark (S), som också är ordförande i Norrbottens kommuner, ställer sig undrande till var pengarna tog vägen. I en intervju i Dagens Samhälle utvecklar han det tillsammans med Gällivares kommunalråd Birgitta Larsson (S):
– Om det inte är pengar kopplade till strategin är den en pappersprodukt, säger Nordmark.
Det är inte bara avsaknaden av finansering, reda pengar till kommunerna, som får kritik utan även språkbruket. Hur regeringen återigen kallar vår del av Sverige för "en guldgruva", tankarna går tillbaka till hur norra Sverige benämnts från industrialiseringens början i slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Då kallades vår del av Sverige för ”Ett Amerika inom Sveriges gränser” och ”De slumrande millionernas land”, det var för makten i söder framtidslandet, där naturresurserna fanns för att skapa det moderna Sverige.
Den här synen på norra Sverige har summerats och förmedlats väl av idéhistorikern Sverker Sörlin i sin avhandling med namnet "Framtidslandet". Hur statsmakten har exotiserat och exploaterat norra Sveriges naturresurser för olika ändamål över åhundraden. Allt från 1600-talets "silverfeber" när kungamakten för första gången försökte sig på en industralisering här i norr, då av silverfyndigheterna på Nasafjäll, en period då norra Sverige kallades för "de svenskes Västindien" som riksrådet Karl Bonde då beskrev det.
Idag är vi skådeplats för den "gröna omställningen" och med argument om hållbarhet och klimat så sker en enorm nyindustrialisering och storskaliga exploateringar. Staten ser gärna att det sker och man vill att det går så snabbt som möjligt och så effektivt som möjligt. Men staten, som tjänar mest på detta, är inte beredd att betala för det.
Regeringen erkänner att "flera kommuner tar i dag betydande risker för att möjliggöra hela Sveriges klimatomställning", ändå sätter de inte in någon särskild finansiering för att kommuner som Boden, Gällivare, Kiruna, Luleå eller Skellefteå ska slippa riskera sina kommuninvånares pengar.
Det här är att ta kolonialismen till en helt ny nivå, låt lokalbefolkningen betala för sin egen utsugning och utarmning. Det måste vara helt unikt att de lyckats lura oss att tro att bara vi satsar tillräckligt mycket så kommer den där inflyttningen och skattepengarna som vänder utvecklingen.
Detta trots att befolkningen minskat i länet sedan 1980-talet och att vi då hade en stat som var betydligt mer aktiv i regionalpolitiken. Vad är det som får oss att tro att mer av samma skulle fungera nu när vi dessutom har en regering som är ointresserad av medfinansiering?
Vi bor inte i en guldgruva, det här är vår hembygd. Vi lever våra liv här i ett vackert län, med en bred mångfald av kultur, historia och natur. Vi förtjänar att bli erkända och sedda som en likvärdig del av Sverige.