Ibland är politik en fråga om timing. Man kan ha bra timing, och få gehör eftersom man kommer med ett förslag som ligger precis rätt i tiden.
Man kan också ha sämre timing, och komma med förslag som kanske inte är feltänkt från första början, men inte passar just nu.
Till sist kan man också göra som Sverigedemokraterna gjorde den här veckan, och komma med ett förslag som är fel tänkt från början, och som dessutom med i det närmaste kirurgisk precision landar vid fel tillfälle.
I en intervju med nyhetssidan Altinget öppnade partiets bostadspolitiska talesperson Mikael Eskilandersson för att i de kommande förhandlingarna med regeringen gå med på fri hyressättning för nyproducerade bostäder.
Det var den frågan som en gång i tiden sprängde Januariavtalet och fick Vänsterpartiet att dra tillbaka sitt stöd från Stefan Löfvens regering – och att den väcker starka negativa reaktioner är inte särskilt konstigt.
Ett införande av fri hyressättning på nyproduktion skulle innebära det första steget mot slutet på den svenska hyresregleringen – och därmed öppna upp för dramatiskt ökade boendekostnader för de delar av befolkningen som hyr sin bostad.
Detta förslag bestämmer sig Sverigedemokraterna alltså att öppna för just när varslen på arbetsmarknaden ökar, och medan Hyresgästföreningen sitter i låsta och komplicerade förhandlingar med landets fastighetsägare.
Där ligger hyresvärdarnas yrkande i snitt på en hyreshöjning på 10,5 procent för nästa år – en summa som kraftigt överskrider såväl de framförhandlade löneökningarna som de ekonomiska ramar landets hushåll har att förhålla sig till.
Det är helt enkelt ett slag i solar plexus på landets löntagare som Sverigedemokraterna levererar – och det är noterbart att de gör det bara en månad efter att Moderaterna på sin stämma bestämde sig för att själva driva frågan om fri hyressättning.
Så tar landets nya höger den gamla i armkrok – och så visar det sig ännu en gång att allt Sverigedemokraterna säger om att ta ett socialt ansvar och om att bry sig om vanligt folk inte är någonting annat än tomma fraser; löften de lätt förhandlar bort för att få sätta sig i den ekonomiska maktens knä.
Själva säger de att detta är en fråga som de kan tänka sig att förhandla om eftersom den inte tillhör deras hjärtefrågor, brott och straff och invandring.
Exakt vad de tänker sig att de skulle kunna få i utbyte av regeringen på det området är oklart – särskilt eftersom Moderaterna i stor utsträckning redan har tagit över det sverigedemokratiska partiprogrammet på området och i veckan öppnade för att göra människor statslösa.
Man kan också fråga sig vad det egentligen är för ett parti som är beredda att – mot bättre vetande – försämra villkoren på bostadsmarknaden för vanligt folk i utbyte mot ett par symboliska vinster på ett politikområde där de redan har vunnit regeringen för sin sak.
Så agerar ett enfrågeparti som saknar såväl omsorg om landets medborgare som ett enhetligt ideologiskt program – och som uppenbarligen är beredda att sälja ut bit efter bit av välfärdsstaten för en gnutta mer inflytande.
I det här landet finns det nu två olika sorters höger – en gammal näringslivsvänlig, och en ny populistisk. Men efter ett år med Tidö-avtalet skiljer sig deras program allt mindre åt.
I stället agerar de tillsammans och konsekvent för att mitt i en pågående kris öka de ekonomiska klyftorna, gynna de redan besuttna och till synes planlöst införa en alltmer repressiv kriminalpolitik.
Det är i sanning tuffa tider som ligger framför oss just nu.