Arjeplog som kommun härstammar från kolonialiseringen av övre Norrland – dvs från silvergruvan i Nasafjäll som Sverige satte som pant under 30-åriga kriget. Sverige har inte lämnat det spåret, fokus ligger på att mineraler ska fortsätta skapa ekonomiska värden – om än med ny teknik. Här byggs nu stålverk som använder nya metoder, men som också lägger stor tyngd på kommun-axlarna. Enorma kommunala investeringar för att kunna möta den industriella tillväxten, med risk för att samma kommuner i en nedgång inte kan hantera trycket själva.
Sveriges offentliga skulder är låga, eller ja – statens skulder är låga, kommunernas skulder växer och blir allt större. V/a-anläggningarna som byggdes med statliga pengar och sen fördes över till kommunerna håller på att ha nått sin livslängd. Vi blundar och hoppas på några år till. Speciellt vi små, som inte ser till den där tillväxten som är grunden för att få debet och kredit att gå ihop. Staten lockar med förslag på att ta över kommunala skulder, att byta det mot frivilliga sammanslagningar. Man vill att de små, fattiga, ska gå ihop med grannen för att skapa större enheter - utan att ha någon tydlig bild av vad det skulle ge ekonomiskt.
Vi gjorde ett teoretiskt test en gång, en grupp på 5 kommuner tillsammans med SKR – Sveriges Kommuner och Regioner. Vi låtsades slå ihop vår yta och räknade på var skolorna, förskolorna och äldrevården då borde placeras givet var folk faktiskt bor (i Sverige vet vi var i stort sett varenda människa bor). Det visade sig att varenda enhet utom en borde vara placerad precis där den står. Vinsten = nära noll. Vem vill gå fram med ett sånt förslag till invånarna? Mot en nedskrivning av skulder som skulle vara som att kissa i byxorna, det är ju inte räntorna som är kommunernas akilleshäl. Men faktum är att vår kommun är nere under 2600 invånare nu och att kommunal ekonomi bygger mer på antalet invånare än på enskildas skatteinkomster. Faktum är också att små enheter är orationella. Kommunallagen är samma för alla och administrationen är tung – per capita.
Det handlar om att inte tappa greppet om ekonomin, att ha mindre kostnader än intäkter (och självklart att inte förbygga sig). Det låter enkelt men det är min själ inte så. Vi ser kommuner i vår närhet som har tappat greppet. Som inte får tag på folk och hyr in tjänstepersoner till hela avdelningar för enorma pengar. Som framförallt inte har det folkliga stödet för att göra de alexanderhugg som behövs. Politiker som jagas i sociala medier för det man försöker göra och som såklart kommer att ha svårt att bli omvalda, när läget egentligen kanske borde vara det omvända, dvs fri lejd tills uppdraget är klart (när man ska göra svåra saker är 4 år oerhört kort tid).
Man kan tycka – det gör i alla fall jag – att tillgång till yrkesutbildning och alla sorters arbetstillfällen vore ett baskrav och det är inte kommuner som löser det utan staten - så gör man på andra ställen. Utan tillgång till kompetens kan ingen kommun drivas, varken på tjänstemannanivå eller hos politiker. Det räcker inte med att hoppas på en enorm inflyttning ”om kommunen bara…”. Hälften av landets kommuner minskar i befolkning, sen länge. Det är inte ett Arjeplogsproblem, det är en världstrend. Det handlar om en föreställning att livet är bättre där fler bor – som vi inte rår på. Så vad gör vi den dag vi inte klarar det längre pga brist på pengar eller personal? Den dagen vore det fint om man visste att staten gjort mer än att önska sig kommunsammanslagningar.