Jag inte låta blir att fundera på hur länge vi har kvar tills vi som bor i norr får samma status som människorna i söder. På den sydsvenska landsbygden finns en stor mängd slott och herresäten. Här finns spår av rikedom – det är inte lika ofta som statarlängorna är kvar – och välstånd.
Företagsledare som byggde imperium med stenrika familjer som ansåg att det var tingens ordning och att den som hade mage att ha åsikter om hur man kan fördela välstånd var en eländig kommunist, en som man tiger ihjäl. När vi berättar och förklarar vad norra Sverige egentligen är så stöter vi på människor som aldrig varit norr om Dalälven, som undrar hur det är med myggen och de där epa-traktorerna – som man skrattar lite överseende åt – och som menar att de nya, stora investeringarna i koldioxidsnål industri är i vägen.
Att resonera med okunniga människor är tålamodskrävande. Längre söderut anses det stora problemet vara att staten underlåtit att bygga ut de stora kraftnäten och att de därför inte har tillgång till all den el som de behöver, det vill säga överskottet av den el som produceras här och som vi idag exporterar till Finland.
När vi försynt frågar om de inte kan se att det vore smart att lägga mer av produktionen där råvaror och kraft finns så möts vi av fnysningar. Man tycks inte vilja förstå att det som händer i Norrbotten kommer att ge intäkter till staten och att samma stat alltså borde vara betydligt mer intresserad av att investera i fastigheter, infrastruktur, industrimark eller kanske i att bygga ut utbildningssystemet än vi ser idag.
Det samhällsekonomiska pusslet är komplicerat men andas vi något om att fördelningen är sned och borde rättas till så får vi ett högdraget – ”ja, men vi kanske ska sluta leverera mat till er!?” (som om bönderna i söder inte fått betalt för sina morötter). Kort sagt, mycket av den grundläggande kunskapen om Sverige saknas.
Här bodde inte folk – utom kanske disponenten på något av de större bruken – i herresäten. Vår kultur ser annorlunda ut. Det betyder inte att det är skåningarna som lärt oss odla råg – det kunde vi före dem, men vi gjorde på ett annat sätt, levde inte lika extensivt och samlade inte vinsterna i få människors fickor – det gick jämnt ut och det handlade om att överleva.
Vi fiskade i sjöar och älvar, men inte förrän Gustav Vasa såg de rikedomar som laxen innebar beskrevs våra liv i ord – av de som kom för att kräva in skatt. Våra egna källor finns inte kvar annat än i de arkeologiska spåren. Människor från andra håll tycks tro att vi inte riktigt kan ta vara på oss själva och lägga ihop två och två och kanske är det därför man tar sig friheter att behandla oss som råvarulevererande tjänstehjon – för så känns det i hjärtat i de där samtalen.
Vi vill vara en likvärdig partner i den gröna omställning som ska göra Sverige mindre koldioxidberoende, och vi vill att människor från alla håll ska flytta till oss, men vi kan inte stå med mössan i hand. Vi behöver värna om våra egna rötter, sträcka på ryggen och peka på den unika livskvalitet som vi har runt omkring oss.
Vi behöver inte åka 40 minuter för att ta oss från den ena sidan samhället till den andra, vi har mer tid till livet och vi har alla möjligheter att leva just det livet runt våra egna gårdsknutar. Men vi kommer att ha ett fortsatt behov av epa-traktorer – helt enkelt därför att kollektivtrafiken, i de flesta av våra kommuner, bara innebär en möjlighet att åka till kusten över dagen och inget mer.