Den här veckan skriver jag något lättsamt. På senare tid har det varit allvarligare saker, till exempel terrorism.
I söndags var jag inbjuden att vara extern mötesordförande på RFSL Göteborgs årsmöte. Jag tog mig tid att strosa från södra Göteborg västerut till Järntorget. Stadsdelen Haga var ett av mina vägval. Tänkte att det blir mysigt med sina kaféer och små butiker. Vädret var ovanligt fint.
Det var mysigt. En belgisk våffla med grädde och sylt på ett fik. Tittade i butiker, något jag vanligtvis tycker är tråkigt. Antikvariat, antikaffär, tingeltangel, husgeråd, mode, inredning. Homestyling erbjudes. Det betyder att någon fixar till ens bostad inför försäljning men det sammansmälter alltmer med heminredning, läser jag på nätet.
När mitt uppdrag var färdigt och jag satt på vagnen hem började jag fundera. Varför är det så att andra ska fixa sådant som folk gjorde själva förr? Personlig tränare. Personlig skönhetsvård. Personlig shoppare. Personlig stilrådgivning. På en hemsida står: ”Om upplevelsen: Du får två timmar tillsammans med en personlig stylist som tar med dig på en riktig shoppingtur som skräddarsys helt enligt dina behov och önskemål.” 1 200 kronor för två timmar.
Allt ska vara personligt. Det går inte att vända på steken; opersonlig shoppare, opersonlig stilrådgivning. Inte heller, än, kan en köpa en personlig politiker. En personlig psykolog blir också konstigt.
Såklart skapar fenomenet nya jobb, nya yrkeskategorier. Säkert bra för tillväxten. Säkert också bra för enskilda personer att få hjälp på olika sätt, jag vill inte förlöjliga det.
Men hur ska företeelsen förstås? En standardförklaring är att vi lever i individualismens tidevarv och fenomenet är ett uttryck för det. Men räcker den förklaringen?
Jag får en känsla av att den egna kreativiteten och initiativförmågan tas ifrån människor. Säljs till andra. Egentligen är det inte så märkvärdigt att exempelvis handla kläder. I marknadsföringen går det att läsa in en slags identitetsstärkande funktion. Att lyfta fram det egna jaget. Folk känner sig kanske jagsvaga. I upplösningstillstånd av ångest. Nej, så långt kan jag nog inte ta det. Men den psykiska ohälsan ökar. Jag är osäker på hur kopplingen mellan personlig shopping och psykisk ohälsa ser ut. Den finns kanske inte alls.
En annan sak jag funderat mycket över är när allt gjordes till en upplevelse. Kan det verkligen vara en upplevelse att shoppa, om än med en stylist? Ett äventyr? Att reklamen beskriver det så är en sak men det vore intressant att höra en beskrivning från någon som haft en sådan upplevelse.
Jag är snart 58 år och har haft upplevelser i mitt liv. Att campa vid Grand Canyon var en. Kalaset på min 50-årsdag. En kväll på psykakuten. Saker utöver det vardagliga och förhöjd livskänsla.
Min vandring genom Haga var inte en upplevelse men den var angenäm. Det kan bero på att jag kanske har ett avtrubbat sinne och inte är öppen för vardagens upplevelser.