Radions P1 har granskat kemikalieanvändningen i Sverige och världen och tittat på PFAS. Jag känner mig tilltufsad, lite förskräckt och lurad. Var det min förtröstan på myndighetssverige som gått för långt? Har jag, som pratar så mycket om att kolla fakta, rätt att förlita mig på att någon annan ska hålla koll på vad som är bra för mänskligheten eller inte? Vem är den där ”någon annan”? Är det myndigheterna? Konsumentrörelsen? Eller företagen som producerar gift…?
PFAS uppfanns 1922. Själv trodde jag att det ”bara” fanns i släckningsutrustning tills alldeles nyligen. Det var naivt. PFAS bryts inte ner och tydligen så har vi alla eländet i kroppen trots varningar från i alla fall 1968. Industrin höll sin forskning om farorna för sig själva men så småningom började i alla fall något företag mäta halterna av PFAS i blodet hos sina anställda. På 90-talet skrev vårt eget räddningsverk om att man inte kunde se att halterna av PFAS verkade brytas ner och 10 år senare varnade hälsomyndigheterna i USA om farorna. Idag är en del av ämnena i PFAS-familjen förbjudna, men inte alla. Jag tror de flesta av oss har brukat en teflon-stekpanna nån gång. Så nära har vi haft det. Fast då heter det PTFE.
På 70-talet åkte företaget BT Kemi dit för att ha grävt ner tunnor med gift på sitt industriområde i Teckomatorp. Det blev en stor skandal som till och med vi som bara var i 10-årsåldern pratade om. Vi fattade att gift inte är så bra, men det var jättelångt till Skåne och hos oss var ju naturen och vattnet rent. Julia Roberts gestaltade Erin Brockovich i en verklighetsbaserad film som handlade om ett kemiföretag som släppte ut avfall, fullt medvetna om vad man gjorde. Människorna runt omkring drabbades av diverse olika cancersjukdomar.
Att kapitalismen är en del av problemet är uppenbart. Så länge som det är mer lönsamt att mörka sina forskningsresultat och fortsätta använda kemiska föreningar med fiffiga egenskaper men mörka baksidor, än det är att själv sätta stopp och varna andra och återgå till ”sämre” alternativ – så länge kommer vi att brottas med såna här problem. Vi tycker det är besvärligt att steka vår mat i gjutjärnspannor och är rädda för smöret - som behövs för att maten inte ska fastna – för att smöret gör oss tjocka.
Så länge det finns pengar att tjäna kommer människor att gå över lik (bokstavligen) för vinsterna. Jag försöker undvika gifter, men det är baske mig inte enkelt när en del är tillåtet och annat är förbjudet. Man kunde tycka att etik och moral skulle råda, att mänskligheten skulle enas om att se till att livsvillkoren var ofarliga åtminstone till den del som handlar om gift i vår mat och våra kläder och våra verktyg. Helst mer. Det kommer inte att hända. Inte med mindre än att vi går ihop och röstar med fötterna. Men då behöver vi tydlig, enkel information som är mer inriktad på att vi ska kunna undvika det som är farligt än på att tillåta alla nytillverkningar där man flyttat på en molekyl så att produkterna ännu inte är testade och bortsorterade. Bort med skiten.
Vad är det för dumheter vi håller på med, på område efter område? Tydligen måste jag gå igenom hela mitt hushåll, granska alla produkter själv och, återigen, försöka leva som farmor gjorde. Konsumtionsmässigt, återvinningsmässigt, levnadsmässigt framstår min farmor mer och mer som en förebild. Hon och slaskhinken, som i stort sett innehöll kaffesump och fiskrens. Det tål vi och det tål vår omgivning och våra barn. Gift tål vi inte. Inte ens i Arjeplog.