Jag läser Henrik Jonssons debattartikel i Expressen, trots att jag egentligen gett upp om kvällstidningsmedia. Han menar att de som lutar sig mot de gamla medierna blir lurade av deras blinda analyser och att de som vill veta hur det egentligen är måste leta på andra ställen. I botten finns ett resonemang om att det finns en efterfrågan på en annan, mer ärlig, beskrivning av verkligheten. Där kan vi mötas, Henrik och jag.
Jag har också lyssnat på, och ibland undrat över, mediernas beskrivning av det amerikanska valet. Bilden vi fick var att Harris nog skulle kunna hålla sin motståndare stången och enligt resonemanget ovan beror det på att i stort sett hela Sveriges folk höll på henne och att vi – folket och media – gemensamt har vaggat varann till trygghet med budskapet om att det nog skulle gå vägen (och att demokratins sista stund inte var kommen?).
Jag tänker att det finns en lärdom att dra i att det inte går att piska människor till att tycka att ens värderingar är de klokaste, att alla måste få prata färdigt även om man i sak tycker att det de säger är galet, rasistiskt eller skenheligt. De som hotar med skampåle och tio piskrapp för den som uttrycker mer radikala tankar, kommer att förlora inflytande.
När väljarna ifrågasätter det som sägs i offentligheten så kommer de att stänga öronen för den som bygger sina argument på att ha varit med längre, läst och levt sin läxa och därmed minsann veta. Det är en hård läxa. Även jag har ibland, på min kammare, raljerat om att byta väljare till såna som förstår bättre, men sen måste man samla ihop sig och börja om.
Harris lyftes fram av kändisar som i första hand pekade på hudfärg, kön och tidigare jobb, de som ville att väljarna med det, och bara det, skulle förstå att gubben med orange hår, taskig kvinnosyn, märklig syn på vad som är sant och falskt och ett stoooort ego inte är vad en demokrati behöver.
Men budskapet om hårt arbetande, gärna oförvitliga politiker som aldrig gjort fel och som kommer att kunna gå genom pärleporten efter förrättat värv utan en fläck på den vita särken var inte lösningen. Valet handlade för de flesta inte om en kamp mellan gott och ont utan om vem som presenterade framtidstro och lösningen på deras problem. Det är något att fundera på.
”The economy, stupid” sa Clintons strateg för mer än 30 år sen, och menade att man aldrig får glömma att beskriva hur det man vill göra och förändra kommer att påverka den enskilde och dennes plånbok. Inte förrän man på riktigt begriper varför väljarna faktiskt tycker att de givna löften låter troliga och eftersträvansvärda, genom att lyssna och beskriva vad de säger och menar kommer man att ha en chans att nå fram.
Frågan är bara vad vi får för land sen? För när det handlar om egon och rättigheter och tron på att någon ska ge mig det jag vill ha när jag vill ha det så ljuger man om man säger att man ska fixa allt. Det handlar ändå om att göra val. Och vilka krav ska vi då ställa på medierna? Är det då de enskilda mediaprofilerna som byggt egna varumärken som är de enda som kan berätta hur det egentligen är, med både väljarna och makten?
Den smalare vägen kräver kanske ett annat sätt att berätta berättelsen om solidaritet, likabehandling, tron på att människor kan mer om de får chansen och en stadig tilltro till att klyftor inte alls är det som driver människor framåt utan tvärtom. Är det en retorisk reningsprocess vi har framför oss? Vem vet var det ska sluta?