I en uppmärksammad och spridd krönika i Norrbottens-Kuriren så föreslår Eva Åström att stryka ordet "tekniska" ur namnet på vårt läns universitet. Hon drar parallellen till vårt grannlän i söder, Västerbotten och Umeå universitet, och hur intimt förknippat deras befolkningsutveckling varit med det faktum att de har ett bredduniversitet med allt från tekniska utbildningar till humaniora och samhällsvetenskap.
Musikhögskolan var en naturlig utveckling av den musikala tradition som funnits och fortfarande finns i Piteå med omnejd. När den grundades 1978 så var det som en självklar och integrerad del av högskolan i Luleå.
Som jag skrev i min tidigare ledare om nedläggningshotet så är inte det någon självklarhet längre. Universitetsledningen har åtminstone de senaste tio åren ägnat sig åt att lägga ned olika utbildningar på campus i Piteå.
När rektorn Birgitta Bergvall-Kåreborn ska svara på kritiken så snurrar hon in sig i att det dels är systemet för finansiering av utbildningarna, "prislapparna", som är ett problem och dels att "satsningen från regeringens sida och andra aktörer är för liten i samhället när det gäller kultur". Hon uppmanar vidare att: "Kulturbranschen borde göra gemensam sak med lärosäten som har konstnärlig verksamhet".
Hennes svar på det förslag till nedläggning, ett som de själva lagt fram och helt och fullt äger, är alltså att lägga ansvaret på regeringen, "kulturbranschen" och "andra aktörer". Med en uppmaning om att opinionsbilda för mer resurser till kulturella och kreativa utbildningar.
Det håller inte att Bergvall-Kåreborn använder sig av nånannanism. Vad är hennes ansvar? Och vad är Luleå tekniska universitets ansvar? Nu när fakultetsnämnden lagt sitt förslag till nedläggning, i oenighet, har rektor ett alldeles utmärkt tillfälle att agera för att bevara en viktig utbildning i Norrbotten, en utbildning som leder till arbete, som bidrar till länets attraktivitet och en breddad arbetsmarknad.
Jag skriver i oenighet för varken Luleå studentkårs representanter eller lärarledamoten Stefan Östersjö stod bakom förslaget att lägga ned utbildningen. I deras reservationer framför de bland annat att ärendet är framhastat och tar inte hänsyn till alternativa lösningar. Dessutom menar de att det saknas en grundlig konsekvensanalys.
Jag tvivlar på att civilingenjörsutbildningarna skulle ha behandlats på samma sätt. Eller rättare sagt jag vet det. När Norrbottens-Kuriren rapporterade om ett ansökningsras, på tre ingenjörsutbildningar en halvering av antalet sökande, så var tonen en annan.
Då pratade LTU:s ledning om att det inte var aktuellt att sätta någon utbildning i malpåse, de pratade om ökad flexibilitet i programmen, kurser eller utbildningar riktade direkt till olika arbetsgivare. En lösningsorientering för att de värderar ingenjörsutbildningarna. Helt andra tongångar än om ljudteknikerutbildningen. Då är budskapet enbart att hålla budget.
Det vi ser är någon form samhälleligt fattigdomsbevis och en oförmåga att se sitt eget ansvar för ett Norrbotten som är mer än gruvor, kalhyggen och energiutvinning. Nu ligger beslutet på Birgitta Bergvall-Kåreborns bord, nedläggning eller utveckling?
Alldeles oavsett så är det dags att vi norrbottningar, våra politiker och näringsliv agerar för att regeringen breddar vårt universitet, vi behöver ett Luleå universitet, inte ett gruvuniversitet.