Min dotter bor i Frankrike och det är kanske därför som jag följer nyheterna därifrån, om hur polisen skjutit en 17-årig pojke vilket lett till upplopp och stora oroligheter. De flesta som känner mig vet att jag tycker att samhället är ett gemensamt ansvar men också att det är nånting annat än det var när mina föräldrar växte upp eller när jag själv var barn. När pappa var liten spelade det inte så stor roll vem du var och vad du kunde om dina föräldrar var fattiga. Men det fanns en kraft i att vara ”de många” i stället för ”de rika”, när man stred om rätten att få rösta, möjligheten att utbilda sig eller klara av att sörja för familjen. Många pekar fortfarande på det och säger att ”det där – det var socialdemokrati det”. En del menar att det inte är så stor skillnad på partierna nuförtiden, och jag tänker att det kanske handlar om att så många fått det bättre och tar så mycket för givet? Det handlade om att faktiskt få chansen, även om det alltid är upp till dig själv att ta den, och att vi faktiskt tappar en del av det nu. Andra röster är starka, och inte så lite självgoda och sarkastiska när de talar om att det är viktigare att några får bli rikare än att vi minskar klyftorna – att det är så kraften ska komma tillbaka. Med skolor och vård som sliter isär istället för att jämna ut?
Det är föräldrars jobb att lära sina barn att leva i ett samhälle. Men alla föräldrar gör inte sitt jobb och även det lilla barnet vars föräldrar inte orkar – pga droger, fattigdom eller psykisk ohälsa inte minst – ska ha samma chans som alla vi andra när de växer upp. Och jag tänker att det är här våra värderingar skiljer sig. I Frankrike upplever folket att de som representerar dem står för långt ifrån, att man inte begriper och inte bryr sig om vad som händer. Ska jag rannsaka mig själv så händer det att jag själv ibland suckar åt alla enkla lösningar som folk ropar efter: Höj straffen! Gör drivmedlet billigare! Låt norra Sveriges kommuner skära mellan vid försäljningen av råvaror! De flesta som ger sig in i politiken och lär sig hantverket inser snart att det är ett dominospel och att när man rör i ena hörnet av en fråga händer det ofelbart något i det andra, men när man vill söka röster så är det sällan svårigheterna man vill prata om – bara hur enkelt det skulle vara om folk bara röstade på dem.
Många unga, som tjänar bra, tycker att skatten är för hög. Man är stark och frisk, ser kanske andras fernissade liv i sociala media och vill få det så där perfekt, men inser att det är dyrt. Sällan funderar man så mycket över vad som händer när man blir sjuk eller råkar ut för en olycka. Att samhället då ska finnas där tas för givet. Jag vet hur det skulle gått för honom som jag lever ihop med, i en del andra länder. Våra svenska skattepengar har gått till att ge honom chansen att arbeta igen och hålla honom vid liv och när jag säger det brukar diskussionen tystna. Men egentligen vill jag inte att den ska göra det. Jag vill att man ska låta både bra och dåliga berättelser om hur det är att leva i Sverige sjunka in, innan man säger att allt är skit och att skatten är för hög. Den som ser sig om, och sen kommer fram till vad man vill förändra och vad som händer då, ska ha all respekt. Trött blir jag bara på de som vägrar se vad som händer när man för profitens skull bryter isär det som syftar till att minska klyftorna. När det blir för långt att klättra ger en del upp, och det har vi inte råd med. Varken ekonomiskt eller mänskligt.