Det är enkelt att vara enig om att det är svårt att känna förtroende för Sveriges klimatminister Romina Pourmokhtari.
Det är i själva verket så lätt att Centerpartiet och Miljöpartiet tillsammans har väckt en misstroendeförklaring mot henne, som kommer att hållas vid niotiden under onsdagen, i förhoppningen om att övriga oppositionspartier och några av hennes egna partikamrater ska rösta för den.
Det kan de med all sannolikhet fortsätta drömma om. Visst är Liberalerna ett svagt och splittrat parti, och visst finns det exempel på att enstaka riksdagsledamöter har brutit leden och gått emot partilinjen – men att de skulle välja att fälla en egen minister är för att uttrycka det mycket milt osannolikt.
Det är också det grundläggande problemet med att använda misstroendeförklaringar som ett verktyg i oppositionspolitikerns verktygslåda – landets regering är landets regering just eftersom de har stöd av en majoritet i riksdagen, och ingen grad av upprördhet över deras agerande ändrar på den matematiken.
I stället blir misstroendeförklaringar som denna en sorts politisk teater, där oppositionspartier tar chansen att visa vad just de är allra mest missnöjda med just nu och att de menar allvar med sin opposition.
Visst får de en liten stund i rampljuset – men det är en ytterst kortsiktig vinst, och ett inte alltid särskilt smickrande strålkastarsken; ofta visar man bara att man är arg, utan att kunna göra någonting åt saken.
Effekten av en sådan omröstning blir ofta den motsatta – att majoriteten sluter leden, och att den ifrågasatta ministern får ett i grunden oförtjänt kvitto på att riksdagen fortfarande har förtroende för det arbete denne utför.
Det är inte minst olyckligt eftersom denna misstroendeförklaring kommer på det område där regeringen är allra svagast, och redan från början har tagit strid mot såväl folkopinionen som en majoritet av landets experter på området och den ekonomiska verkligheten.
Så sent som under gårdagen publicerade SVT en nyhet som rycker undan mattan för regeringens energipolitik – nämligen att all nybyggnation av mindre kärnkraftverk enligt Vattenfall ser ut att bli dubbelt så dyr som regeringen har räknat med.
Den nya beräkningen innebär att varje kilowattimme el från sådana kärnkraftverk beräknas kosta ungefär en krona i dagens värde – runt tre gånger så mycket som el från vindkraftverk på land.
Man kan också säga som Martin Johansson, enhetschef på energimyndigheten, valde att uttrycka sig i en intervju med SVT: ”Kostar kärnkraften en krona per kilowattimme, ser det ut som om det inte kommer att byggas någon ny kärnkraft alls.”
För en regering som insisterat på teknikneutralitet och länge hävdat att kärnkraften kommer att bära sina egna kostnader utgör det ännu ett bakslag – och snarare än på enskilda ministrars ageranden och uttalanden är det just detta som Miljöpartiet och Centerpartiet borde rikta in sin oppositionspolitik på.
Det finns nämligen många saker som det är svårare att enas om än att det är svårt att känna förtroende för Romina Pourmokhtari. Det handlar om hur Centerpartiet ska kunna klara av att inte bara samtala, utan också förhandla med Vänsterpartiet.
Det handlar också om hur Miljöpartiet själva ska kunna lyckas sitta i en regering med Socialdemokraterna, utan att bestämma sig för att hoppa av den när de inte får sin vilja fram.
Det är nämligen sådant som bygger det förtroende från väljare och kollegor som Liberalerna och Romina Pourmokhtari faktiskt inte har.