Först var jag på Göteborgs universitet för invigningen av Sveriges kvinnobiografiska lexikon som finns på nätet. Information om tusen kvinnor har samlats in under två år, kvinnor som verkat i skuggan av män. Historien har skrivits av män, om män, för män.
Ett skäl till att kvinnor gjorts osynliga är att de inte haft juridisk rätt att vara verksamma i eget namn. Det nya lexikonet lyfter också fram områden som tidigare inte tillhört urvalskriterierna för att få nedtecknas men där kvinnor gjort stora insatser, exempelvis inom vård och utbildningsväsendet. Kvinnor som på sin tid nådde berömmelse raderades ganska snart bort ur historien.
Apropå #metoo finns exempelvis Sophie Sager i lexikonet, den första kvinnan som polisanmälde en man för våldtäktsförsök runt 1850. Hon fick rätt och mannen dömdes – en historisk dom. Men det var till ett högt pris, hon förlöjligades och hennes anmälan ansågs grotesk – att bara ha mage att polisanmäla en man. Hon skandaliserades så totalt att hon till slut emigrerade till USA.
Publiken på invigningen var till stor del kvinnokämpar sedan lång tid tillbaka. Många är akademiker som ofta motarbetats inom sina fält. De ska ha stor cred för sin kamp.
På kvällen åkte jag till Angered, ett Göteborgs ”utsatta” områden för att gå på manifestationen Feminismen roll i förorten. Eller som en av poeterna sa: ”Vi har blivit satta ute”. Till skillnad från dagens invigning, då 100 procent personer var vita var cirka fem procent vita bland besökarna. Publiken var mestadels ung, liksom talare och uppträdande. Många killar. Här behövdes inte vädja till publiken om interaktion, den uppkom av sig själv, det var puls, action, en energi som kan komma ur förtryck om inte uppgivenhet tar över.
”Här är den unga generationens feminism”, tänkte jag. Här är de som på pricken vet vilka förtryck de utsätts för: sexism, rasism, homofobi, islamofobi. Fattigdom.
Och vilken poesi. Exempelvis Yasmin Omar Abdulkadir, för att nämna en av de talangfulla. Hon vann poesitävlingen ”Ortens poet” 2017 som 15-åring. Det är hon som står för formuleringen ”satta ute”.
Och så skapas segregation mellan etniska svenskar och etnisk mångfald. Innanförskapet – det svenska samhället – har stängts till när vi väl släppt människor innanför gränsen. Nu är orten en hembygd, något att vara stolt över.
Som gammal feminist känner jag mig omsprungen av denna kraft, denna vägran att inordna sig. Samtidigt blir jag hoppfull och får inspiration i min egen feminism vilken ibland känns lite trött och tråkig.
Dokumentären Europas Brasilia – ett epos från förorten visar hur en hemort blir till av dem som bor på en plats, snarare än hur platsen definieras av dem som inte bor där. Filmen handlar om Hjällbo, en plats som i detalj designades för folkhemmets arbetarklass. De flyttade någon annanstans och nu anses till och med arkitekturen skapa kriminalitet.
Stjärnskottet i boxning, Sagal Hussein från Angereds boxningsklubb, för berättelsen framåt och det gör hon snyggt. Filmen finns på svtplay. Se den!