De senaste månaderna har det varit en smula livat i Miljöpartiet. Det började med en diskussion om partiet i samband med språkröret Per Bolunds avgång på kongressen i helgen skulle välja en efterträdare, eller om de skulle gå över till att liksom övriga partier ha en enda ledande företrädare.
På den frågan blev svaret nej – men om någon trodde att det beskedet skulle bereda plats för en smula lugn, så var det fel.
I stället har många av partiets röststarka företrädare lekt hela havet stormar om den lediga språkrörsstolen. Det har stötts och blötts om europaparlamentarikern Pär Holmgren möjligen skulle kunna göra språkrörsjobbet från sin position i Bryssel, och vem som egentligen är en lämplig partner till det sittande språkröret Märta Stenevi.
Den processen har inte varit vacker, och har involverat såväl ryktesspridning som anonyma läckor inifrån om arbetsmiljön på partiets kansli – och det har tagit ett tag att koka ner de trovärdiga kandidaterna till två: Magnus P Wåhlin och Daniel Helldén.
I sina uttalanden om partiets inriktning har de båda försökt dra åt samma håll, verka för försoning inom partiet och bedyra sin trohet till dess nuvarande ställning i den svenska politiken, men egentligen är det märkligt att en sådan här strid ska bli så infekterad i just Miljöpartiet.
De sätter ju en stolthet i att ligga närmare direktdemokratin och förlägga mindre makt hos partitoppen än hos rörelsen – de ska vara just språkrör, men inte de som bestämmer politikens innehåll.
Borde inte just de vara beredda att sätta sak före person, och erkänna att det är av mindre betydelse vem den ledande företrädaren är?
Det hade varit en välgärning – för risken finns att Miljöpartiet genom sitt interna käbblande har försuttit en oerhört viktig period i sin tid som oppositionsparti.
Medan de har varit upptagna av att dryfta språkrörsfrågans alla nyanser har regeringen nämligen lagt fram den rapport som ska ligga till grund för deras framtida klimatpolitik – och den ser ut att bli ett fiasko av i det närmaste episka proportioner.
Utredaren John Hassler har själv skojat om hur lite arbetstid han behövde lägga ner på sin snabba enmansutredning, och medgett att han inte är särskilt imponerad av dess innehåll.
Ändå går regeringen vidare, och väljer – av allt att döma för att undvika berättigad kritik – att inte lägga ut rapporten på remiss för att berörda organisationer och myndigheter ska kunna bidra med sina synpunkter på den.
Det är så fräckt och så amatörmässigt gjort att man baxnar – och hade inte varit värdigt något politikområde. När det handlar om en framtidsfråga av klimatpolitikens dignitet undrar man verkligen hur det egentligen kan det bara beskrivas som chockerande.
Det är också den fråga som är allra viktigast för Miljöpartiet – men i stället för att kritisera, bilda opinion och samla en enad front av folklig och politisk opposition mot den sittande regeringen har de varit upptagna av att bråka om vem som ska leda deras parti.
Nu tycks de ha vaknat till, och Märta Stenevi och Daniel Helldén aviserade under tisdagen en misstroendeförklaring mot klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari.
Det är såklart ett steg i rätt riktning att rikta kritiken åt det hållet – men det ändrar inte att Miljöpartiets problem är allvarligare än vem som leder det.
Det spelar nämligen ingen som helst roll om de inte kan övertyga väljarna om att de kommer att kunna hålla sams med varandra tillräckligt mycket för att kunna driva den politik de redan är överens om.