För några år sedan var det vanligare att vara VD och heta Anders än att vara kvinna på samma post. Oavsett om det stämmer fortfarande är det en bedrövlig signal som fortfarande tjuter om hur ojämställt det är i ledande bolag i Sverige. Även i Försvarsmakten ser det illa ut. Av 24 000 personer som arbetar där är endast 24 procent kvinnor.
Och i fredags var det dags för regeringen att presentera nästa ÖB som ska ta över efter att Micael Byden lämnar rollen efter nästan tio år i höst. För att inte krångla till det alltför mycket på namnfronten utsågs Michael Claesson. En svensk generallöjtnant som nu är chef för Försvarsstaben samt förbandschef för Högkvarteret. Säkert en rimlig bakgrund och erfarenhet för att kliva upp till överbefälhavare, men varför är defaultläge alltid en man? Fanns det verkligen inte en enda kvinna med rätt kvalifikationer?
ÖB är myndighetschef för Försvarsmakten och den högsta yrkesmilitära befattningen i Sverige. Året är 2024 och ännu har ingen kvinna haft positionen. Istället är det idel män. Listan ser ut såhär: Olof Thörnell, Helge Jung, Nils Swedlund, Torsten Rapp, Stig Synnergren, Lennart Ljung, Bengt Gustafsson, Owe Wiktorin, Johan Hederstedt, Håkan Syrén, Sverker Göransson och Micael Byden. Porträtten på den här samlingen herrar kantrar rejält. En gubbhylla ett modernt samhälle borde få slippa.
Ett underbetyg till regeringen som fallerar i jämställdhetsfrågan. För alla småtjejer därute betyder det massor att bara få se kvinnor på tunga poster. Att det är möjligt och normalt. Magdalena Anderssons tid som landets första kvinnliga statsminister går därför inte att underskatta. Ser man halva befolkningen på de här platserna spelar det roll. Man förstår att man själv kan gå samma väg. Men jämställdhet är inte identitetspolitik, det är så mycket större och viktigare än så. Därför är det obegripligt att ett av världens mest jämställda länder inte har kommit längre.
Allbright är en partipolitiskt obunden och icke-vinstdrivande stiftelse som arbetar för jämställdhet och mångfald på ledande positioner. De granskar varje år andelen ledande kvinnor i näringslivet. Resultatet har återkommande sett mörkt ut. Deras senaste rapport visar dock på lite framsteg. Kvinnorna i ledningarna ökade till 28 procent och småbolagen går om stora bolag när det gäller kvinnor i toppen.
Stiftelsens grundare Sven Hagströmer pekar själv på vikten av jämställdhet: "Jag råder alla män och kvinnor som står inför valet av en ny arbetsgivare att titta på ledningsgruppen. Ifall den endast består av män av samma ålder och bakgrund är det ett varningstecken. Ingen kan med rent samvete påstå att det är ett resultat av meritokrati (ett samhällssystem för rangordning av individer där begåvning, utbildning och prestationer ligger till grund för fördelning av resurser och status)."
Kvotering för ökad jämställdhet är en väg att gå för att få bättre representation. Men då kommer alltid samma protester, ofta från andra män: "Det måste vara den bästa personen som anlitas oavsett kön." Märkligt ofta blir det ändå en man. Och den osynliga och informella kvoteringen av den gruppen sker på golfrundan eller i bastun efteråt med grabbarna.
Tänk om det vanligaste VD-namnet kunde vara Anna och att ÖB framöver heter Pia. Kan vi vara överens om att det är en realistisk och rättvis väg framåt?