Vi lever i populismens tidevarv. För att gå hem hos väljarna krävs att framställa sig som folklig, prata enkelt och slagfärdigt, komma med enkla lösningar på problem och vädja till de folkliga dygderna om att alla ska göra nytta.
En hel del i populismen är både lättbegripligt och riktigt. Men det finns också problem. Framförallt att en komplex verklighet – och en utveckling som vi inte kan göra så mycket åt – framställs simplare än vad det är.
Självfallet ska också folks vrede fångas upp av politiken. Men också kanaliseras så att människors upprördhet används som motor för att göra opinionen mer bildad.
Alla politiska rörelser har mer eller mindre populistiska drag, i synnerhet på vänster- och högerkanten osar det av folklig ilska.
Denna vrede stärks av att vi övergått från att vara en parti- och folkrörelsebaserad demokrati till att bli en publikdemokrati. Den ”partistiska” logiken har ersatts av ”medialogik”.
Därför tror jag, att istället för att stirra oss blinda på höger- och vänsterpopulism, så bör vi se samtidens starka ”mediepopulism”.
Medierna själva är en aktör som deltar i det politiska spelet - och inte är en slags granskare vid sidan om som de själva gärna framställer sig – och de påverkar utvecklingen starkt.
Medial logik är i sig själv en renodling av den populistiska tankefiguren.
Populismen sätter folket mot eliten. Och hävdar att folket har rätt, medan makthavarna är elaka. För vänsterpopulisterna är det cigarrökande riskkapitalister som står mot det arbetande folket; för högerpopulisterna är det politikereliten som mästrar (det svenska) folket.
Och mediepopulismen hittar alltid någon makthavare i samhällets toppskikt som kan framställas som skurk – i kontrast till hederligt folk. Helst med en bildsättning som i uppsynen fångar skurkens ruttna karaktär.
Högerpopulisterna lyfter fram politisk korrekthet och kulturmarxister som problemet med tidsandan; vänstern att alla blivit egoister, nyliberaler och rasister. Folk är förda bakom ljuset, eller förgiftade av propaganda, men är nu på väg att vakna - och göra upp med etablissemangets förljugenhet.
Mediepopulismen lever på föreställningen att de speglar verkligheten – och presenterar grundläggande fakta. Och ofta försöker de organisera upprop och bli en plattform för folkets protester mot makthavarna.
Och i populistisk anda framställer medierna samhälleliga problem på ett överdrivet förenklat sätt. Och problematiserar sällan de lösningar som presenteras.
Mediepopulismen ser utvecklingen som ett resultat av politiska beslut i skymundan. Eller av moguler i kosmodemoniska storföretag. Och det krävs därför avslöjanden, gärna av en grävande journalist som hjälte.
Ja, så där håller det på.
Vi har blivit så vana med att förstå verkligheten utifrån de mediala kanalerna att vi inte märker hur de förändrar vår världsuppfattning. Det är därför på sin plats att reflektera en smula över vad medierna gör med oss. Hur den äter oss inifrån. Och hur gärna vi gnager i oss.
Stig-Björn Ljunggren