Denna vecka går Storbritannien till val – och i nuläget ser det ut som om landets socialdemokratiska parti Labour går emot en jordskredsseger, och bryter de konservativas långa regeringsinnehav.
I rapporteringen kring valet ligger fokus på den nytillsatte premiärministern Rishi Sunaks många misstag, och det mångåriga vanstyre med inslag av korruption som präglat Tories år vid makten.
Det finns en sanning i den beskrivningen, och med tanke på hur hårt kombinationen av nationalism i Brexit-anda och nyliberal åtstramningspolitik har drabbat vanliga britter är det inte särskilt konstigt att den dominerar.
Men den utgör förstås inte hela sanningen – och säger egentligen ganska lite om det Labourparti som för ett par korta år sedan var uträknat, men nu går mot en historisk majoritet.
Det är en position de befinner sig av eftersom de äntligen har fått till den balansgång som tycks ha varit så svår för många av vår tids vänsterpartier; den mellan att ta de symboliska strider som ibland är viktigast för de allra mest engagerade medlemmarna, och att fokusera på reformer som är både populära och genomförbara.
Medan den tidigare partiledaren Jeremy Corbyn sökte stöd hos partiets radikalare sympatisörer men misslyckades i allmänna val har hans efterträdare Keir Starmer i stället fokuserat på reformer som är både lätta att beskriva och skulle göra stor skillnad i vanliga britters liv.
Ett exempel på det är partiets löfte om att skapa förutsättningarna för den kommande generationen att bli den friskaste generationen barn och unga någonsin.
I ett rakt och enkelt tiopunktsprogram – komplett med finansiering – förklarar partiet hur man å ena sidan ska begränsa tillgången till onyttig snabbmat, energidrycker och e-cigaretter.
I gengäld vill man också införa möjligheten att äta frukost i grundskolan, korta väntetiderna hos landets barnläkare, förstärka förebyggande åtgärder och tillföra resurser till kuratorsteam och elevhälsovård.
Det är ett program som innehåller både morot och en liten piska – och efter de många åren med nedskärningar och åtstramning är det radikalt i all sin enkelhet.
Med tanke på den tilltagande ohälsan hos unga i vårt land – och med tanke på att elevassistenter och skolpersonal i detta nu varslas och sägs upp – är det ett förslag som skulle vara lika viktigt här som det är där.
I den mån vår nuvarande regering talar om barn och unga är det enbart för att kunna övervaka och bestraffa de unga som begår brott hårdare – eller möjligen hur man ska förbättra de skolprestationer man är besviken på.
Det är inte ett budskap där hälsa står i fokus – utan ett där det negativa står i fokus. Men det innebär också att man bortser ifrån de problem som många barn och unga faktiskt dras med i sin vardag, och som ett starkt samhälle kan och borde hjälpa dem med.
De barn som växer upp i Sverige ska inte bara växa upp i fred och trygghet. De ska också veta att vuxenvärlden faktiskt bryr sig om dem och deras problem, och erbjudas möjligheten att utvecklas och växa genom en bra skolgång och en meningsfull fritid.
Och de som av någon anledning inte får det eller drabbas av andra problem ska kunna förlita sig på att de inte är ensamma, och det faktiskt finns en vuxen de kan prata med och få hjälp av.
Det är ett politiskt program som är så enkelt att det nästan låter som en självklarhet. Ändå kan det vara en radikal utmaning mot den politik som först just nu – och det är tyvärr lika sant för oss som bor här som det är i Storbritannien.