När maken var på jobbresor köpte frun hemma i Kalix prylar för miljoner. Skulderna är nu uppe i över två miljoner kronor. På parets slitna gård trängs de färgglada barncyklarna. PT skriver på nyhetsplats om familjens kamp mot det ekonomiska raset. Orsaken till artikeln är att de är med i ett tv-program som går ut på att hänga ut fattiga och utsatta personer.
Formatet är tydligt och inköpt från utlandet. Först får tittarna följa en familj i kris. Överkonsumtion leder till stora skulder och ångesten växer. Sedan rycker programledarna ut för att rädda det sjunkande skeppet. Man går igenom inkomster och utgifter på en stor tavla. Så är det dags för familjen att skärpa till sig. Sälja det som går att sälja och sluta shoppa på kredit. Lite tårar på det blandat med djup ånger eller total förnekelse. Men vad hjälper det när programledaren är sträng och pekar med hela handen. Skam är en viktig ingrediens för att klämma åt deltagarna.
Programmet slutar ofta, om än inte lyckligt, så ändå mer ekonomiskt stabilt än vid starten. Tydlig dramaturgi och lätt att hänga med. Och kanske det viktigaste, tittarna får känna sig bättre. Även om de också kämpar med höjda räntor och inflation i dyrtider så är det iallafall inte så illa som för dem i programmet. Skadeglädje är den största glädjen. Vad gör man inte för så kallad bra tv och kittlande innehåll?
Nu går det visserligen själv att ansöka till programmet eller så kanske en vän gör det åt en. Men det måste ändå finnas någon form av ansvar när man har att göra med människor i kris. Likaväl som man ska fundera en och två gånger som journalist om en anhörig till en mördad person verkligen är rätt person att prata med. I chock och förtvivlan kan man säga saker man ångrar dagen efter. Och har det en gång hamnat på nätet finns det kvar där. Man kanske inte alltid vill vara stämplad som den där utsatta personen? Hur kul är det att söka jobb när man vet att en eventuellt framtida arbetsgivaren kommer se hur illa ställt det var. Glöm inte heller barnen. Även om de inte syns i rutan vet alla på en liten ort vem som hör hemma var. Barn med föräldrar som inte klarar av vardagsekonomin får lida tillräckligt ändå.
Därför har redaktionerna och tv-makarna bakom reality ett stort ansvar. Väger det över till att bli mer av en misärsafari än ren konsumentupplysning borde man tänka om. Privatekonomi är en konst och det är klart att fler borde lära sig mer om hur man hanterar den på bästa sätt. Men det går att göra på så många andra sätt. Förtydliga läroplanen och ta upp det här mer i alla åldrar i skolan. Koll på sin plånbok är ingen bra grej att ducka inför oavsett storlek på inkomst. Föreningslivet och kommunen kan också bidra med kunskap. Eller varför inte bankerna. De borde ta ett mycket större samhällsansvar istället för att bara tjäna stora pengar på småspararna.
Realityformatet håller fortfarande och kan verkligen i sina bästa stunder ge en bra nerv. Riktiga människor med glädje och utmaningar får folk att känner igen sig. Inget fel i det. Men det går att producera sådana program utan att se ned på arbetarklassen som helt inkompetent och klappa dem på huvudet. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har lyckats göra det flera gånger. När de möter människor som lever i samhällets utkant är det alltid med stort hjärta och respekt. Helt utan att skambelägga.