”Många har sagt det före mig, men låt mig göra det med ämbetets kraft – det kan bli krig i Sverige.”
Så valde civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin (M) att uttrycka sig vid den årliga konferensen Folk och Försvar i Sälen tidigare i helgen – och hans uttalande är bara ett av många som de senaste dagarna har lett till löpsedlar.
Vi har statsminister Ulf Kristersson (M) som talar om att medborgarskapet innebär att man ska vara beredd att ”offra sitt liv för Sverige – och vi har också ÖB Micael Bydén som uppmanade det svenska folket att ”bereda sig för krig.”
Det är en tydlig höjning av tonläget från regeringens och försvarsmaktens sida – och det ska förstås sägas att den inte sker i ett vakuum.
Att säkerhetsläget i vårt närområde och den bredare omvärlden de senaste åren har försämrats kraftigt finns det knappast någon som kan ha missat.
Det är inte heller någon hemlighet att Sverige i väntan på att vår ansökan om NATO-medlemskap ska godkännas befinner sig i ett utsatt läge, eller att det faktiskt existerar en hotbild som riktar sig mot landet.
Den situationen finns det all anledning för landets myndigheter att ta på allvar, och vidta de lämpliga åtgärderna för att säkerställa att såväl ordning som fred kommer att råda här även i framtiden.
Men det är just det som gör den till synes spontana och något okoordinerade medieoffensiven under den första veckan i januari så olycklig – för det är faktiskt inte helt enkelt att förstå vad ministrarna vill uppnå med den.
Säkerhetsläget är allvarligt – men gör vi det verkligen bättre genom att få det att framstå att det som händer i Ukraina idag skulle kunna hända i Sverige imorgon, eller genom att alla bereda oss på att offra våra liv för fosterlandet?
Det är nämligen på den nivån deras retorik i nuläget ligger – och det riskerar att få en dubbel negativ effekt. Å ena sidan riskerar det att sprida en oro som i nuläget är obefogad, eftersom sannolikheten för ett storskaligt väpnat angrepp för tillfället faktiskt är låg.
Å andra sidan riskerar det att devalvera förtroendet för vad våra ledande politiker och Försvarsmakten säger – och det förtroendet är faktiskt en i det närmaste unikt viktig resurs i ett verkligt krigs- eller kristillstånd.
Hur många gånger tror ni att civilförsvarsministern egentligen kan ropa ”vargen kommer!” utan att folk till slut upphör att lyssna, och ta honom på allvar?
Det heter att tomma tunnor skramlar högst, och det är faktiskt ett uttryck som är svårt att låta bli att använda i det här fallet.
Vore det inte på plats att landets regering å ena sidan gör allt för att förbättra säkerheten och å andra sidan utstrålar och sprider trygghet, säkerhet och lugn – snarare än att höja tonläget och elda på människors rädslor i förhoppningen om att de frivilligt ska göra de förberedelser som regeringen och försvarsmakten hittills har varit oförmögna att göra?
I intervjuer ger ÖB Micael Bydén uttryck för en tydlig frustration gentemot såväl den politiska makten som mot andra myndigheter som ännu inte har vidtagit de rätta åtgärderna inför ett eventuellt krisläge.
Ur Försvarsmaktens perspektiv är den frustrationen förståelig – och kanske kan man också förstå att han vänder sig till offentligheten för att höja medvetenheten om vikten i det arbetet.
Men den typ av eldunderstöd hans uttalanden just nu får av regeringen är inget annat än olyckliga – de sprider nämligen oro och spenderar värdefullt förtroendekapital utan att vi får någonting alls tillbaka för det.