Dödsfall som har med droger att göra är bittert och griper in i familjer på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Som tidigare socialnämndsordförande minns jag samtal med oroliga anhöriga med bön om hjälp att tillvarata en son eller en syster för att rädda dem från att gå under. Man har liten makt att rädda eller hjälpa människor som inte vill bli hjälpta, en nämnd är ingen domstol och kan inte döma någon att bli inlåst som en väg att hålla dem borta från droger. Så fort den som jag skrivit under ett beslut om att tillvarata, blir nykter kan den skriva ut sig själv, och samhällets makt är borta. Personen måste själv vilja bli drogfri. Då först kan man hjälpa till, vilket inte lugnar en enda anhörig som ser någon älskad vara när att gå under. Nya droger dyker upp och är svåra att hantera och de doser man ger sig själv är inte kontrollerade i styrka och leder ibland till överdoser.
Nästan varje vecka hör vi om någon som blivit skjuten. Varenda skjutning är onödig och innebär samma tragedi som när någon dör av droger, men det är viktigt att orka komma ihåg att det är 5 gånger så vanligt med död i överdos än genom skjutning. Lägger vi dessa vid sidan av siffran för självmord så var den häromåret 20 gånger så stor som skjutningarna och nästan 4 gånger så stor som överdoserna. Min avsikt är inte att relativisera sorg, men det är lätt att vi tror att den enda uppgift som vi har som samhälle är att se till att vi får slut på det som medierna valt att prata om. I mina ögon handlar det grundläggande arbetet om ifall vi klarar av att hålla ihop ett samhälle och vad det innebär. För mig är det arbete som polisen gör för att få stopp på gängbrotten en insats som sker för sent. Vi ser också att oron ökar när en gängledare sätts i fängelse. Vem ska ta över? Valet av nya ledare handlar knappast om ansökningsprocesser, lämplighetstester och referenstagningar, det tror jag att alla fattar. Det handlar om andra saker men rekryteringen till gängen är början.
Vi vet det går bättre för ungar som klarar skolan. När fattigdom och trasiga hem eller hopplöshet och ibland psykisk sjukdom resulterar i att barnen söker sig till gäng där man får en status, eller till droger där man till en början känner att man mår bättre, eller när man helt enkelt – av sjukdom eller social utstötthet – ger upp är vi illa ute. Jag har varit med om att lägga mycket kraft på att försöka ingripa i familjer där vi varit mycket oroliga, men inte haft styrkan att nå fram. Jag har sett fall där neuropsykiatriska diagnoser har självmedicinerats och gått över styr och där föräldrarna inte haft en chans. Föräldrar har mycket att säga till om och sociala myndigheter är ibland tandlösa, men det finns också fall där man har bönat om hjälp men där vi inte funnits där, och det är viktigt att få det sagt. Men vi måste sluta att laga problemen när de redan uppstått. Vi behöver börja tidigare. Vi behöver börja där oroligheterna startar. Det kostar pengar när det ska göras, det kostar för kommunerna och för sjukvården och för många fler och för att hitta de resurserna behöver vi vara överens. Då kan man inte gå till val bara på att stoppa skjutningar, man måste se och begripa att det finns en helhet, att alla de här problemen har större chans att stävjas om vi minskar klyftorna och inte tvärtom. Det är i socialt utsatta miljöer som de största bekymren finns, och var de miljöerna är har varierat över tid och då har vi varit snabba att döma. Istället för att hjälpa.