När jag åker på bilvägarna nuförtiden är det omöjligt att veta vilken som är den rätta hastigheten genom att studera vägen beskaffenhet. Att det ser ut att vara motorväg innebär inte att det automatiskt är 110, det kan lika gärna vara 100 eller 120. Eller rent av 80, för några 90 är inte det normala.
Förr visste vi att en skylt med 30 innebar extrem försiktighet, eftersom det här fanns en skola eller liknande. I dag är det snarare de boende som just vid sin lilla plätt i livet lyckats tjata till sig en skylt om sänkt hastighet.
Det råder också oklarhet i om vi ska släppa fram cyklister på övergångsställen, hur köra i rondell och om det är tillåtet eller inte tillåtet att prata mobil vid bilkörning.
Regelverket är således otydligt. De som har den normgivande makten har inte längre förmågan att berätta vad som gäller. Allt är uppe för förhandling, politikerna improviserar och har abdikerat från rollen som riktkarlar. Men kanske är det så, att detta inte är ett resultat av att dagens politiker rekryterats ur b-laget och att det handlar om deras personligheter. Kanske har det istället att göra med att samhället har förändrats, att den tid är över när makten fanns samlad i ett centrum, eller i ledarens svärd.
Makten har lösts upp.
Om detta handlar en inspirerande bok av Moises Naim, ”The End Of Power” (Basic Books 2013), som på ett förtjänstfullt sätt blottlägger en samhällsförändring som blir allt mer tydlig.
Maktens uppösning gäller inte bara politiken, utan också i näringslivet, föreningslivet, i samhället i stort. Vad vi ser är en fragmentisering, en uppsplittring, av makt och inflytande. Därmed är inte längre möjligt att säga vem som bestämmer. Och de som förr kunde peka med hela handen och låta samhällskroppen veta i vilken riktning färden skulle gå, de har förvandlats till projektledare, koordinatörer och tillfälliga kaospiloter.
Att vara politiker är att improvisera ledarskap i kaotiska dynamiska processer, att försöka göra sitt bästa när problemanhopningarna är så stora att det egentligen inte spelar någon roll vad som beslutas. Det får ändå göras om på nytt i morgon.
Detta leder fram till att många längtar efter den gamla goda tiden när ledarskapet hade pondus och kunde föra flocken mot soluppgången. Att äntligen få någon som bestämmer hur det ska vara. Så att vi slipper oroas.
Men frågan är om det går att återupprätta en sådan ordning?
Att vara ledare för ett företag eller en fackförening är ungefär samma sak. Det är inte längre någon tydlig maktfördelning som ger ledaren ett avgörande inflytande.
Inte ens föräldrarna bestämmer längre över sina barn, eftersom de är mesta tiden i skolan. Och lärarna frånsvär sig ansvar för barnens uppfostran eftersom det är föräldrarnas ansvar. Vilket gör att barnen tar kommandot över sin egen tillvaro.
Föräldrarna tröstar sig med att köpa en hund som de kan uppfostra på gammalt hederligt sätt. Lärarna tröstar sig med att byta jobb eller gå en fortbildningskurs.
Således. Makten är i upplösning. Det vi får göra är att lära oss hantera den situationen på bästa sätt. Och köra i den hastighet som vi tycker vägen inbjuder till. Och sluta längta efter att Storpappa ska komma tillbaka och ställa allt tillrätta.