Det krävs kanske att man är lite småkorkad om man våga strida för underhåll av infrastruktur. Nya satsningar är alltid lite lättare att sätta högt, som om det bara är så framtidssäkrar landet - vi vill hellre, såklart (!) få Norrbottniabanan på plats än reparera den gudförgätna inlandsbanan. Jag är fullt medveten om att investeringar av den här sorten inte är enkla att genomföra. På ett helt annat sätt än för 100 år sedan har många idag rätt att ha åsikter om vad vi ska använda mark till, många baserar sin utkomst på mark och behöver höras och miljövärden behöver värderas, men om vi ställer högtflygande planer på nya, fina broar, nya järnvägar eller en ny europavägsträckning mot att avsätta pengar för att underhålla det vi har så går det ena i kategorin ”framåtsyftande” medan vi gör allt vad vi kan för att skjuta fram det andra. Tills den dagen då katastrofer av större eller mindre magnitud inträffar. DÅ är alla snabbt överens om att ”detta borde ha prioriterats förr, varför är det inte gjort och VEM ska ställas till svars?”. En avloppskatastrof med e-koli-bakterier som kommer ut i dricksvatten. En bro som rasar. En väg med stora slukhål. Eller en damm som spricker.
Ingen politiker har nånsin gått till val på att fixa fram pengar till underhåll av avlopp i en kommun. Ändå är det en av Sveriges största tickande bomber. De allra flesta avloppsledningarna i landet har nått sin tekniska livslängd. Men om de bara kunde hålla ett år till? Eller två? Jamen bra – då väntar vi med pengar till just det och blundar lite för riskerna. Lika akut är sällan fastighetsunderhåll, och det kanske har att göra med att vi ser en risig vägg framför ögonen, anar när ventilationen håller på att kajka ihop eller märker tydligt när tak läcker. Inte desto mindre är vi många som gjort allt för att skjuta även fastighetsunderhåll på framtiden och använt pengarna till annat.
När Trafikverket meddelar att järnvägens växlar skulle varit bytta för 20 år sedan och att det är ett av problemen när våra tåg inte kommer i tid mumlar vi upprört något om att ”det var väl precis vad man kunde misstänka – det är ju därför svenska tåg minsann aldrig kommer i tid”. När kontaktledningarna åter igen trillar ner skakar vi samfällt på huvudet. Men alla vill slippa vara med och ta en större nota för det bristande underhållet. Vi prioriterar med självklarhet välfärdens löner före re-investeringar och vi klappar oss själva på axeln när vi gör det. Frågan är bara hur länge man kan hålla på? Och vad som händer längst ute i samhällets kapillärer när vi gör det. Min spaning är att det är de områden med flest antal människor som kommer att komma ur det här med minst bekymmer. Hur ska en fattig kommun med ett litet antal abonnenter klara sina kalkyler? 200 meter avlopp kostar lika mycket att byta oavsett var i landet de ligger – men kostnaden ska delas på ett mindre antal människor. Så blir det långsamt allt dyrare att leva i glesbygd. Skillnader i skattesats utjämnas nämligen till stor del av staten och skillnader i skattebekostad verksamhet utjämnas av kommunkollektivet. Men för den verksamhet som bekostas med avgifter eller hyror finns ingen pardon. Jag vet faktiskt inte ens hur ett förslag på att jämna ut skillnaderna skulle se ut – men den dag det inte går att lappa och laga längre kommer rätt många av oss att bli varse vad det kostat att blunda. Det brukar sällan bli bra.