I sitt vårtal gjorde Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson ett stort nummer av att partiet står bakom det militära och humanitära stöd som Sverige har skickat till Ukraina.
Man kan fråga sig varför det skulle vara nödvändigt, med tanke på det i det närmaste unisona folkliga och politiska stöd som existerar för ett fortsatt och utökat stöd för Ukrainas kamp mot den fortsatta ryska invasionen – och svaret är att Åkesson i första hand ville ta tillbaka och mildra effekterna av ett uttalande han själv gjorde i förra veckan.
Då hette det att det svenska stödet till Ukraina måste ”ha en övre gräns” – ett uttalande som enbart går att förstå som en testballong: Sverigedemokraterna prövar just nu gränsen för vad som är möjligt att säga, och förbereder marken för en utvidgad kritik mot ukrainastödet.
Det är ingen överraskning. Liksom stora delar av sina åsiktsfränder i Europa har Åkesson och Sverigedemokraterna genom åren haft märkligt svårt att hålla en tydlig linje mot det Ryssland som styrs av Vladimir Putin – och det är till det vacklandet de nu tycks vilja signalera en återgång.
Det är en av huvudanledningarna till att övriga partier en gång i tiden ansåg att landet inte gick att lita på i säkerhetspolitiska frågor – och att många fortfarande gör det.
Att Moderaterna i den frågan har bytt fot handlar inte särskilt mycket om att de egentligen har ändrat uppfattning om Sverigedemokraterna, som om att de insett att de aldrig skulle kunna nå regeringsmakten utan deras stöd.
Men om det alltså inte är oväntat – så är och förblir det fullkomligt obegripligt att Europas yttersta höger ständigt är så beredd att kröka rygg och visa ett slags beundran för det autokratiska Ryssland.
Det gäller i västländer som Österrike och Sverige, men det gäller också i länder som har egna erfarenheter av den ryska imperialismen och levde under Warszawapaktens förtryck – främst i Ungern, där premiärminister Viktor Órban inte sällan agerar som Rysslands språkrör inom EU.
Hur kan man visa en sådan undfallenhet mot ett Ryssland som aktivt arbetar för att underminera europeiska val, planerar attentat på europeisk mark och med rutinartad regelbundenhet hotfullt skramlar med sina atomvapen när de inte får sin vilja igenom?
Det finns sannerligen internationella konflikter som är komplexa och där det kan vara svårt att ta ställning – men detta borde faktiskt inte vara en av dem.
Att det ändå är så innebär i praktiken att spelplanen inför det här årets val till Europaparlamentet redan är ritad.
På den ena planhalvan har vi de partier som helhjärtat står bakom det gemensamma europeiska freds- och säkerhetsprojektet – på den andra har vi dem som av en eller annan anledning vacklar fram och tillbaka och är receptiva för dess värsta motståndare.
Därför gör Socialdemokraterna under partiordförande Magdalena Andersson rätt som sätter stödet till Ukraina på en central plats i partiets program inför valet i juni i år.
En ukrainsk seger är fortfarande det enda slutet på det här kriget som ger Europa säkerhet i framtiden – och därför är frågan inte hur lång eller svår den vägen dit är.
Freden har nämligen inget pris – och därför är det också helt rätt av Andersson att öppna för att använda de ryska tillgångar som har blivit frysta för att utvidga det gemensamma europeiska stödet.
Det är ytterligare ett avskräckande medel att använda mot Ryssland – men det tar också bort ytterligare ett av de svepskäl de som alltid verkar säga det Vladimir Putin allra helst vill höra gärna använder sig av.