Lotta Gröning, debattör på Expressen och tidigare politisk chefredaktör på NSD, har meddelat att hon ämnar ställa upp till riksdagen för Liberalerna i Norrbotten. I en debattartikel publicerad i Aftonbladet förklarar hon varför. Eller tja, hon gör ett försök i alla fall.
Hon beskriver sin tid på NSD som ogillad av det Socialdemokratiska partiet. ”Deras (Socialdemokraternas) strävan efter makt har inneburit tydliga avsteg från den ideologiska grunden” skriver Gröning i debattartikeln. I nästa stycke går hon sedan över i att hon själv nu kandiderar för Liberalerna. Det är så att man tappar hakan.
Det socialdemokratiska partiet får ofta kritik från högerhåll att de skulle vara maktfullkomliga, och från vänsterhåll hörs ofta att S tappat den ideologiska kompassen. Lotta Gröning lyckas i samma mening slå ihop dessa olika ingångar till en total obegriplighet. Jag tänker dock ge mig på att bemöta den ändå.
Alla partier vill ha makt. Detta för att kunna genomföra så mycket av sin politik som det bara går. Sedan har alla partier sin egen gräns för hur mycket man kan kompromissa med sin egen ideologi för att kunna nå makt. S drog förr en gräns mot samtliga högerpartier, men samarbetar numera med Centerpartiet för att kunna få ihop en majoritet och på så vis kunna få igenom så mycket sosse-politik som möjligt.
Högerpartiernas gräns högerut drogs förr vid Sverigedemokraterna. Nu gör den inte längre det, trots att det bara den senaste veckan uppdagats att SD:s nazistiska historia i högsta grad lever kvar i partiet. Moderaterna och gänget vill helt enkelt ha makten så pass mycket att de inte längre bryr sig om att hålla gränsen mot SD. Liberalerna valde för inte så länge sedan att sluta sig till det blocket, trots att de gick till val på det motsatta. Det om något är att överge sin ideologi.
Det Gröning gör är alltså att kritisera S för att inte hålla sig till sin ideologi, samtidigt som hon själv gjort resan från att vara socialdemokratiskt färgad ledarskribent till att ställa upp i riksdagsvalet för ett parti som vill ta makten med hjälp av det mest extrema partiet i riksdagen. Detta har hon mage att göra helt skamlöst.
Hon säger dessutom att landsbygdsfrågorna är hennes viktigaste, samtidigt som hon konstaterar att Liberalerna än så länge inte varit tongivande i de frågorna. Vad är det då med L som lockar Gröning? Är det bara riksdagsarvode och chansen att ägna sig åt sina utspel i nya forum? För även själva platsen i riksdagen är långt ifrån säker, vilket gör kandidaturen än mer ologisk.
Liberalerna i Norrbotten har inget riksdagsmandat från Norrbotten, och stödet är långt ifrån att räcka till något av de åtta norrbottniska riksdagsmandaten. Liberalerna är dock ett så pass pyttelitet parti att det är troligt att de ställer upp med en nationell lista istället för en länsspecifik. Vad det innebär är att listan är samma oavsett län och att kandidaterna på den kan komma från landets alla delar.
Gröning kan således placera sig högt på en nationell lista, kanske strax under partiledaren Nyamko Sabunis eget namn, och få ett av de liberala mandaten i riksdagen trots att inget är norrbottniskt. Men även detta kräver förstås att Liberalerna totalt sett lyckas få över fyra procent i väljarstöd, för annars trillar partiet ur riksdagen helt och hållet. Kanske hoppas L att Grönings namn ska rädda kvar dem. I sådana fall vågar jag gissa att de tänkt fel.