Under en presskonferens i Bryssel tidigare i veckan presenterade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och utvidgningskommissionären Oliver Varhélyi sina rekommendationer angående Ukrainas ansökan om att bli medlemmar i EU.
Deras besked var entydigt – Ukraina har lyckats med stora delar av de krav på reformer som kommissionen har ställt, och bör beredas möjligheten att börja förhandla om ett medlemskap.
Man skulle vara förlåten om man trodde att detta innebar ett stort steg närmare ett snart EU-medlemskap för Ukrainas del – det låter ju så, men verkligheten är som alltid en smula mer komplicerad.
För att rekommendationen ens ska bli verklighet krävs nämligen fullständig enighet från EU-ländernas sida – och även om det finns ett inplanerat toppmöte i mitten av december att förhandla på, är sådan enighet långt ifrån garanterad.
I flera av Ukrainas grannländer – till och med sådana som i övrigt varit angelägna om att stötta Ukraina i det pågående kriget – har det förekommit kraftiga protester mot såväl ukrainska lastbilschaufförer som spannmålsimporten.
Det gör dem förstås mindre angelägna att se ut som om de bereder Ukraina för full tillgång till den fria rörligheten och den inre marknaden.
Inte heller som kandidatland är det säkert att marschen mot att bli ett EU-land fortsätter – om den saken kan man fråga länder som Serbien och Turkiet, som båda är längre från ett medlemskap idag än när de började förhandlingarna.
För ett verkligt ukrainskt EU-inträde finns det tre olika hinder, och det första och största är förstås det pågående kriget. Så länge det pågår, går det inte att uppta Ukraina som medlem i Unionen – om inte annat för den säkerhetspolitiska osäkerhet det skulle föra med sig.
Det andra hindret är frågan om Ukraina verkligen är redo att bli medlem. Det är ett land med en lång historia av korruption och en ytterst ny och bräcklig demokratisk tradition, och det kan inte hur mycket god vilja och respekt som helst inte ändra på.
Att bryta nätverk och praktiker av korruption är sådant som tar både lång tid och envetet arbete – och sådant blir inte lättare av att man är tvungen att genomföra såväl reformerna som eventuella val under ett pågående krigs- och undantagstillstånd.
Det tredje hindret är frågan om EU verkligen är redo att få ett medlemsland till. Det går inte att komma ifrån att tidigare östutvidgningar har lett till slitningar inom unionen, att beslutsprocesserna blivit allt trögare och att den utrikespolitiska front av enighet man har försökt resa mot Ryssland har börjat få sprickor i sig.
Det för oss tillbaka till det som faktiskt är själva grundproblemet här: Att Ukraina just nu är upptaget av att försvara sig mot och slå tillbaka den ryska invasionen av de östra och södra delarna av sitt land.
Det måste de lyckas med om de ska bli – som utrikesminister Tobias Billström (M) uttryckte det – ”medlemmar i den europeiska familjen” på riktigt, och därför är det viktigaste vi kan göra för att hjälpa Ukraina i nuläget fortfarande den militära hjälpen.
Den måste fortsätta, och den måste utökas – och om det kräver vidare investeringar i vapen- och ammunitionsproduktion så bör Sverige stå i första ledet. Det är det minsta vi kan göra för dem som just nu försvarar friheten och demokratin.
För visst kan löftet om ett EU-medlemskap fungera som en morot och en sorts moraliskt vapen – men det löftet kommer att vara ihåligt så länge EU inte är beredda att backa upp sina ord med ett starkt och orubbligt stöd till Ukrainas försvarsförmåga.