Vem som ska få ta del av de pengar som staten förfogar över kan se olika ut beroende på vilka värderingar man har. Ska vi ha lite högre skatter och se till att samhällets trösklar är låga, att vi gemensamt står för mer än bara skola och sjukvård, att vi försöker utjämna klyftorna – höja de som tjänar minst och de som har sämst förutsättningar – därför att vi tror på att det är nånting som vi totalt sett tjänar? Eller ska vi sänka skatterna därför att vi tror på att då får vi fler företag, med fler anställda, och att drivkraften för den enskilde ska vara att bli mer framgångsrik och på så sätt få mindre månad kvar i slutet på pengarna?
Att få landet som helhet att hålla ihop följer samma resonemang. Vissa kommuner har det enkelt, många vill bo där därför att arbetsmarknaden är bred och då kan skatten vara låg, andra ska leverera samma samhällsservice till barn och gamla även fast de som arbetar och tjänar pengar är i minoritet. Att utjämna det så att förutsättningarna blir mer lika kräver lite mer än ett skatteutjämningssystem, det kräver investeringar i utbildning och arbetsmarknad, bland annat. Ser man delar av landet som främst råvarukällor och en annan som att där bor de smartare människorna så blir det svårare, det där med att minska klyftorna.
Men sen kommer vi till självaste demokratin och hur vi vill att den ska funka. Ska det finnas fler än en att rösta på som statsminister? Ska alla de statsanställda riskera att få gå på dagen om de inte håller med om det som sägs i regeringen? Ska nyhetsredaktionerna stoppas från presskonferenser om de inte skriver det som politikerna vill?
I Sverige är vi vana vid att kunna tycka till om det mesta, kräva folkomröstningar om viktiga frågor, få lov att ifrågasätta det som sägs utan att straffas. I andra delar av världen skakar fundamenten – läs utrikesnyheterna så förstår du vad jag talar om. Män (oftast) som anser att makt är nånting man tar och som man upprätthåller med hjälp av pengar – pengar som används till påverkan - och genom att inte låta andra komma till tals, eller genom att sätta sig över de domstolar som vi i Sverige aldrig skulle ha låtit blandas ihop med politiken. Än så länge i alla fall.
Vi lever med våra självklara system och när de naggas i kanten tycker vi inte att det spelar så stor roll, särskilt inte när argumenten bygger på att den ”politiska eliten” behöver hållas tillbaka. Vi är vana vid att förändring går lite långsamt, att det är priset vi betalar för att det ska bli bra vilket vänds till kritik mot systemet när man börjar ifrågasätta vad som egentligen åstadkoms. Att montera ner fundamenten runt det vi kallar demokrati kan t ex innebära att man börjar ifrågasätta hur de politiska partierna finansieras, eller vad de akademiska institutionerna och deras forskning egentligen ska syssla med. Man kan börja hävda att det finns behov av en större likriktning inom litteratur eller att en del fri kulturutövning är skadlig och behöver förbjudas eller att organisering i studentkårer eller fackföreningar inte är nånting som är bra för ett samhälle.
Alla förändringar följer en linje om man tittar efter, och handlar om att opposition mot de egna värderingarna är besvärligt och oönskat. Man får det att låta som om det är detta som kostar samhället pengar när sanningen är att om man ställer finansiering av partier och organisationer mot möjliga och påtänkta skattesänkningar så är det som en fis i havet. Det handlar om principer och värderingar och frågan som borde ställas är när man slutar ha råd med sånt?