Jag bor i glesbygd. Det har sina utmaningar men också fördelar. Jag har inte blivit över/kommit mig för/fattat att jag borde bo i en stad i stället, med de nackdelar som kommer av att bo glest så ser jag ändå med förundran på de som orkar pendla till och från jobbet relativt korta sträckor men ändå många minuter morgon och kväll. Jag tittar ut över sjön på morgonen och njuter. När jag är i stan ökas tempot och det står aldrig still. Jag har åsikter om huruvida det är enkelt eller svårt att ta del av regionens vård när man bor i Arjeplog, men jag har också provat att bo i Göteborg och inser att fullsatta akutavdelningar och tandlösa vårdcentraler inte är något att sträva efter.
Det är klart att jag önskar att fler fattade att det är skillnad på de 290 kommunerna i landet. När ny lagstiftning kommer är det som att man tittat sig omkring runt departementet och börjat där, som om man inte fattat att det är svårare att skala ner än att skala upp. Halvt på skämt – men bara halvt! – brukar jag säga att vi i Arjeplog redan testar en del av framtiden (bilar och komponenter) och att vi därför mycket väl skulle kunna funka som testområde även för Svea Rikes Lagar. Ni har hört mig raljera om strandskyddet och våra 8 727 sjöar och 9 523 öar och tre älvar – som räcker och blir över om man vill gå ut med hunden, och att vi inte alltid kan utgöra skyddsområde för allt som är rödlistat bara för att man förstört för sig söderut. Ändringarna som föreslås komma nu är redan legio här, såvitt jag kan se, så det blir inte ett dugg bättre för att regeringen nu gör en förändring.
Det är dyrare att bedriva verksamhet när man är liten, nånting som utjämningssystemet hanterar ganska bra och bättre om de nya förslagen går igenom, trots storstädernas märkliga argument. Det mesta av kulturen är placerat, om inte i huvudstaden så vid kusten. Vår befolkning kämpar på, lyckas få hit Lars Lerin (även om SVT värderar det som mindre nyhetsvärt än pulkåkning i Luleå), åker buss till teater, lägger mycket pengar (relativt befolkningen) på vårt egna, forskningstäta, museum osv. Hur tror ni det går med statsbidragen till kultur i regeringens budget? Eller pengarna till näringslivsutveckling som minister Bucht införde? Eller den statliga servicen (arbetsförmedling, försäkringskassa, migrationsverket och skatteverket)?
Och hur står det till med satsningarna på utbildning? Min spaning säger att ingen kommun med tillgång till universitet krymper men att alla de kommuner som krymper saknar tillgång till ”egen” utbildning. Det blir bättre, vi jobbar för att det ska vara liiiiite lättare att plugga utan att flytta, men det kräver satsningar och i förlängningen också en mer varierad arbetsmarknad - det måste finnas jobb att söka som matchar den utbildning som man skaffat sig. Tror ni de satsningarna görs med hjälp av statliga anslag eller kommunala medel (i sanningens namn kryddade med EU-pengar och andra projektmedel)? Trots att vi gått igenom – och kanske kommit ut ut – en lågkonjunktur så ser vi mycket få exempel på att man använt tiden till att ”bestycka” befolkningen med uppdaterade kunskaper – som en regering i min färg skulle gjort. I stället underfinansieras yrkeshögskolan och halveras arbetsmarknadsutbildningen.
Vilken politik man för kommer av vilka värderingar man har och ser man ut över landet utan att värdera förutsättningar och skillnader så blir det så här. Klyftorna ökar i stället för att minska. Fundera på det en stund när statsministern säger att det ljusnar vid horisonten.