Keramikern Lisa Larson är död. Hon avled efter en tids sjukdom i måndags och blev 92 år. I 70 år levde hon med leran. Mellan 1954 och 1980 arbetade hon på Gustavsbergs porslinsfabrik utanför Stockholm. Formgivaren och den konstnärliga ledaren Stig Lindberg upptäckte henne och öppnade dörren till den värld hon kom att älska.
Lisa Larsons figurer har under många år varit omåttligt populära. På något sätt är de tidlösa samtidigt som de vittnar om en tryggare och ljusare tid i Sverige. Tusentals svenskar har konstverken på hedersplats i hemmet. Katter, lejon, ABC-flickorna som sträcker ut och läser bok, småbarn, Luciatåget till jul, hundar och inte minst Gunnar Sträng. Vill man kontrollera vem som är socialdemokrat på riktigt ska man spana efter den gamla finansministern i form av en sparbössa i hyllan. En obligatorisk inredningsdetalj för alla gråsossar.
I dagens penningvärde gör man ett fynd om man får tag på något formgivet av Larson för under 800 kronor. Sen går det bara uppåt. 5000 kronor är ingen ovanlig summa för en tolv centimeter hög variant. Produktionsåret påverkar priset. På Antikmässan förra helgen i Stockholm såldes några ABC-flickor i klänningar med ovanligt mönster för 25 000 kronor styck (!). En månadslön för många. En investering för andra. Uppspelta japaner gick runt och filmade urvalet på plats samtidigt som de live-kommenterade.
Men trots den här stjärnstatusen så tjänade Lisa Larson inga stora summor när hon var knuten till porslinsfabriken. I en intervju med Nacka Värmdö Posten för några år sedan framgår att hennes lön var lägre än de manliga kollegornas. Om hon ville ha en sak ur sin egen produktion fick hon köpa den på en särskild avdelning på jobbet. Prototyper tillhörde inte henne. Hon fick inte heller någon royalty på sina verk förrän 1980 när hon lämnade Gustavsberg och blev frilansande konstnär.
Lisa resonerade kring inkomster i intervjun med Nacka Värmdö Posten: Jag är inte så intresserad av ekonomi. Jag gifte mig ju med en konstnär, så det var att leva ur hand i mun. Det känns alltid konstigt när man börjar prata siffror och det är obegripligt att mina föremål kan vara värda så mycket pengar. Men det känns jättebra att kunna hjälpa barn och barnbarn ekonomiskt. I en annan intervju med tidningen Vi får hon frågan om hon aldrig ifrågasatte upplägget: Nej, man fann sig. Och kvinnorna som målade mina saker hade bättre betalt än jag!
Lisas tre vuxna barn har numera fullt upp med att teckna avtal, ta fram licenser och ordna utställningar. Nyckeln heter Japan. Sedan hon blev etablerad där har försäljningen pekat rakt upp. Men även på svenska sajter säljer produktionen fortfarande som smör. En del figurer nytillverkades också i mässing senaste åren. Gissningsvis kommer intresset och priserna öka ännu mer nu efter hennes död.
Minnet av Lisa Larsons konstnärskap kommer leva länge. Hennes keramik var nyskapande, nyfiken, varm och inte sällan med en tvist av humor. Kvinnors rättigheter och självständighet lyftes också fram i produktionen. Pippi är ett bra exempel på det. Desto sorgligare är det då att de första 25 åren av karriären präglades av små och ojämställda inkomster. Att som kvinna tjäna stora pengar är fortfarande så pass ovanligt att det är en feministisk handling som inspirerar. Synd att Lisa Larson fick uppleva det först på ålderns höst.