Jag uppmanar inte sällan alla som känner någon form av samhällsengagemang att gå med i ett politiskt parti, då det ju faktiskt är genom politiken som verklig förändring kan ske och ens idéer kan bidra till förbättring.
Något som emellertid många svarar är att de inte håller med något parti till punkt och pricka. Att det bästa vore att få plocka från de olika och få ihop det bästa från alla. Saken är förstås den att de saker du vill plocka från respektive parti kan vara helt andra än vad någon annan hade velat plocka. Poängen är just den, att när många människor ska komma överens ihop så får ingen helt som man vill.
Jag har haft stunder då jag undrat om Socialdemokraterna är på rätt väg inom vissa frågor. Andra sossar kan tycka att just de frågor där jag ogillar partiets utveckling är helt rätt spår. Detta återfinns sjävfallet inom alla partier. Folk tycker alltid lite olika, trots att de sympatiserar med samma parti.
Det är de grundläggande värderingarna, inte enstaka frågor, som måste styra en i valet. Oavsett om man faktiskt tänker gå med i ett parti eller ”bara” röstar vart fjärde år. För du kommer aldrig finna ett parti som helt och hållet tycker exakt som dig. Mina grundläggande värderingar stämmer bäst överens med socialdemokraternas, men sakpolitiskt innehåll kommer jag alltid grubbla över och diskutera.
Den senaste veckan har jag tänkt mycket på hur demokratin inom de egna partierna fungerar. Kanske främst inom Socialdemokraterna, i och med att statsminister Stefan Löfven (S) meddelade sin stundande avgång och ny partiordförande ska utses, samt hur turerna kring nytt kommunalråd i Piteå tagit svängar den senaste tiden.
Ledarskapet är viktigt för inriktningen. Men den är inte allt. När en person helt frånkopplad partipolitiken såg den S-ledda regeringen gå med på Centerpartiets krav på förändringar i Lagen om anställningsskydd kanske hen tänkte att varenda socialdemokrat skrev under på det. Självklart är det inte så det fungerar. Däremot innebär politiken att ibland acceptera ett majoritetsbeslut eller en ledare man själv egentligen inte vill ha. För så fungerar demokrati.
Jag vet att både Patric Lundström (S) och Stefan Askenryd (S) skulle vara bra kommunalråd i Piteå oavsett om min kompis morsa tycker Lundström vore bäst medan min kollegas syrra vill ha Askenryd. Det vet jag för att de har partikamrater omkring sig som kommer ryta ifrån om deras nya kommunalråd agerar på ett sätt som majoriteten i partiet inte håller med om. Det frågan handlar om är mycket mer personliga kvaliteter, vilket gör valet jobbigare för kamraterna att göra.
Ett parti drivs av värderingar, inte av en ledare. Ledarens uppgift att samla oliktänkande kring sakpolitiken, och ibland själv driva en politisk fråga som hen själv inledningsvis var emot. Det är så demokrati fungerar. Uppmaningen till Lundström och Askenryd är att komma ihåg det, och att den av dem som inte blir kommunalråd också sluter sig till de övriga partikamraterna som egentligen ville ha någon annan men som stöttar majoritetens beslut.
Och min uppmaning till alla som ännu inte är partipolitiskt engagerade är allt jämt att bli det. För ju fler tankar och åsikter som ryms inom ett parti, desto fler goda idéer (och ledarfigurer) finns att välja på när beslut inom politiken ska fattas. Följ dina värderingar, så hittar du rätt parti även om just det partiet tycker annorlunda än du på vissa sakpolitiska områden.