Låt oss se oss själva i spegeln på det nya året

Britta Flinkfeldt avslutar året med att fundera på det som är ogjort

Det finns en hel del att ta tag i när vi går in i det nya året

Det finns en hel del att ta tag i när vi går in i det nya året

Foto: Kallestad, Gorm/NTB scanpix / TT

Ledarkrönika2023-12-30 05:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Så här på årets sista dagar händer det att man börjar fundera på hur det gångna året har varit. Man kanske vill klappa sig själv på axeln och lyfta fram något område där vi lyckas och har gjort bra saker, men jag tror ändå att vi behöver titta oss ordentligt i spegeln och ägna oss åt lite självrannsakan. Jag ser ett helt batteri med områden där vi inte kommit särskilt långt.

Jämställdheten mellan män och kvinnor visar – när vi mäter – både hur stora löneskillnaderna är för samma jobb och hur ojämnt fördelat hemarbetet är. Om vi klarögt tittar oss omkring så ser vi annat också – att kvinnor är rädda för att gå hem själva när det är sent, att kvinnor tar mer ansvar för självaste projektledningen i familjen och också hur härskartekniker gör att när vi pratar på ett möte så tycker många män att det är helt ok att prata samtidigt, med varann. (Och nej, det gäller inte alla män). Allt det här gör nånting med oss och med samspelet mellan könen. Vissa män tycker att sex är en rättighet och när man inte får det man anser sig ha rätt till hemma – av orsaker som man måhända inte är så intresserad av att rätta till, se ovan – så köper man helt enkelt en tjänst och viftar bort konsekvenserna för kvinnorna som levererar tjänsterna och orsakerna till att hon tvingas göra det. Vissa får till och med tid i morgonsofforna i tv för att berätta om hur tråkigt det var att åka fast för det man gjort. Andra åker utomlands och undgår frågor den vägen. 

Utvecklingen är ojämnt fördelad mellan städer och glesbygd. Här där jag bor är det dubbelfel. Inte bara har våra ungar långt till städerna där campus finns, de åker dessutom dit när de är i familjebildande ålder och sen, när de är klara, finns inte alla typer av jobb hemma. Det är bevisat att den som vuxit upp i en familj där ingen av föräldrarna har pluggat vidare löper större risk att göra likadant. Och återigen – jag sorterar inte vare sig jobb eller utbildning i bra och dåligt, jag bara konstaterar att det är dubbelsvårt att bygga större samhällen på vissa ställen och att kommunerna inte äger alla verktyg själva. Och så ökar klyftorna mellan stor och liten.

Den allmänna debatten kring invandring har fastnat kring dess negativa effekter. Samtalsklimatet har hårdnat och det som var helt omöjligt att säga – av goda skäl – för några år sedan är nu vardag. Vi tycker tydligen att det är ok att bränna böcker och riva kyrkor idag och vi tycks ha svårt att inte vilja skilja på människor baserat på varifrån de kommer (det vill säga vissa länders människor ser vi upp till och vissa ser vi ner på). 

Allt det här kan man vifta bort och ägna tid och kraft åt att försöka hitta hemmasnickrad statistik som visar på motsatsen av det jag räknar upp. I många trådar i sociala media ser jag människor som dessutom hänvisar till någon källa som, om man granskar den, inte alls stödjer det man hävdar utan möjligen bevisar nånting helt annat. Det tycks alltså vara viktigare att försöka slå någon i huvudet med fakta än att kolla den. Till exempel vet vi idag att de som kom till Sverige 2015 och idag är 23 år har arbete i större utsträckning än de som är födda här för 23 år sedan. De som kom från (främst) Afghanistan då betalar alltså skatt här idag och försörjer de svenskfödda som inte arbetar. Så kan det gå och det är helt sant. 

Kan vi enas om att det finns en del kvar att både göra och prata om? Vi kanske borde börja det nya året med att göra just det?