En del får åka på en utlandssemester mindre, medan andra får äta sig mätta varannan vecka då man inte har barnen. För så ser det ut för allt fler. Faktum är att antalet människor som lever på marginalen har ökat i Sverige. De höjningar av stöden som den Socialdemokratiskt ledda regeringen gjorde för dem mest ekonomiskt utsatta har varit nödvändiga och ideologiskt riktiga men har på intet sätt varit så kraftfulla att de påverkat skillnaderna nämnvärt.
Vi tar med gemensam kraft färre människor över fattigdomsgränsen än vi gjorde på början av 80-talet. De rikaste har dragit ifrån och det verkar helt enkelt inte finnas något stöd för att förändra det heller. Trotts att hjälporganisationer, kyrkan och skolköken signalerar om att människor inte har råd med mat på bordet så är det ändå ett faktum att vi har en högerregering, igen. Valda av svenska folket. Regeringens stödben, Sverigedemokraten Oscar Sjöstedt säger att politiken kan inget göra och sällar sig därmed ekonomisk-politiskt tydligt åt höger. För självklart handlar det inte om kan, utan om vill.
De pratar om prioriteringar, ger tips om att handla billigare och tycker att folket får bita ihop. Samma regering som valde att INTE söka EU-stöd för att barn i skolorna ska få frukt och delat ut ett el-stöd som saknar tak. Det är också en prioritering. Prioriteringar måste alla ägna sig åt men problemet är: vad blir konsekvenser då det inte finns så mycket att prioritera av? Det kommer vi få se på både individnivå och på kommunnivå.
Det har varit upprörd stämning kring nedläggning av dansen på kulturskolan. Kata Nilsson som talat för majoritet påpekar att den lösning som presenterats, trots vilja att ge tillgång till kultur för alla rent långsiktigt inte är en lätt nöt att knäcka. De stöd som funnits från statligt håll för att alla barn ska ha tillgång till kulturskolor är borta. Det är ingen tillfällighet, utan ideologi eftersom den borgerliga regeringen vill att mindre görs av de offentliga. De ser hellre individuella lösningar där var och en betalar själv ur egen ficka. Det gäller fler områden än kulturen och det finns inget som pekar på att den här regeringen kommer göra annat än de 8 år Alliansen styrde, då offentlig sektor inte fick resurser för ökade kostnader. Märkbart för oss alla i pandemin och påverkar fortfarande då personalen inom omsorgsyrken flyr fältet. För trots att den Socialdemokratiskt ledda regeringen lyckades förhandla sig till miljarder till det gemensamma har det inte varit nog för att täcka de ökade behoven. När det offentliga inte levererar så blir konsekvensen på sikt att de som har råd med egna lösningar skaffar dem och då vill de inte längre betala till det gemensamma. Det är inte en tillfällighet, utan en strategi för att få stöd för andra lösningar.
Därför blir det extra viktigt att inte fastna i semantik, om det är en besparing eller inte har inte så stor betydelse för den som är beroende av verksamheten. Jag hoppas att det i stället för svar som: ”de är inget för politiken” ska leda till ideologiska debatter om vilket samhälle vi ska ha, vilket ansvar vi är beredda att ta för varandra och att det mötas upp av en opposition med ideologiska förslag som syftar till att minska skillnaderna i Sverige. Oavsett om det handlar om tillgång till kultur, rätt till sjukvård eller mat på bordet.