De allra flesta vuxna människor brukar ha någon form av hyfs. Antingen från en rimlig uppfostran eller något som skola, föreningsliv och jobb hjälpt till med. Det gäller förstås även politiker. Kanske ännu mer dem eftersom de alltid har strålkastarljuset på sig. Iallafall om man är statsråd och sitter i regeringen. Vanligt folk beter sig alltså som folk när man blir bjuden på fest. Även om man kanske inte äter allt som serveras eller retar sig på några av gästerna. För värden och värdinnans skull skärper man till sig. Och klarar man inte av det av någon anledning. Då tackar man vänligt nej till inbjudan eller biter ihop med ett leende på plats. Men för kulturministern verkar normalt beteende vara en utmaning.
Det började med att hon hade en dålig kväll på Guldbaggegalan för några veckor sedan. Kritiken mot regeringens slakt av kulturbudgeten kom först i en kort inledningsfilm där både Svenska filminstitutets vd Anna Croneman och programledare Shima Niavarani spelade sig själva. Sedan fortsatte de verbala smockorna mot kulturministern under hela galan. Fortsatt från programledaren och även i flera skådespelares tacktal på scen. Det hade med all säkerhet också skett om det istället varit en socialdemokratisk kulturminister, det hör liksom till. Men inte alls på samma nivå. För släggan Ulf Kristersson håller i med sina Tidövänner leder till en utstuderad och kraftig nedskärning av film, folkbildning och övrig kultur. Det är ingen liten besparing här och där, det är en medveten ideologisk handling för att strypa syret till svensk kultur.
Med den upplevelsen i bagaget åkte Parisa Liljestrand till Göteborg och lämnade alla Magdalena Ribbings etikettregler hemma. För trevlig och entusiastisk till publiken på invigningen av Göteborgs filmfestival, det var inget för henne. Talet eller snarare uppläxningen, som redan är en viral klassiker i genren skämskudde, osade förakt för den samlade filmbransch hon såg ut över i salongen. Ingen vision, inget tack för alla intäkter filmskapare ger tillbaka till varumärket Sverige och framför allt ingen som helst glädje för eller inblick i en konstart som så många älskar.
Ministerns anhängare hävdade senare att allt var iskallt planerat och att de som rasade gick rakt i en fälla. Må så vara att det var en medveten provokation. Men inget statsråd, oavsett partifärg, gör ett bra jobb om man bränner broarna till den målgrupp som ingår i ens portfölj. Relationer betyder allt och om Liljestrand ens hade ett uns av en god sådan med filmbranschen tidigare är den mandatperioden ut nu raserad. Även meningsmotståndare tjänar på en bra kontakt och dialog.
Svensk film har en lång och framgångsrik tradition, även internationellt. Regissörer som Ingmar Bergman då och Josephine Bornebusch nu är två exempel. Men för att få den spets och kreativa spelplan som krävs för att nå toppen behövs en bredd i starten. Det är bara möjligt med en stark kulturskola i hela landet, med lika förutsättningar i Malmö och Arjeplog. Kulturarbetare som gör succé idag vittnar om vad det betydde för dem som barn. Men mattan dras undan för unga när regeringen kapar resurserna.
Filmutredningen lämnar sitt betänkande om en månad. Om fiaskot på Göteborgs filmfestival är en fingervisning på vad som väntas ser det mörkt ut. Svenska filmskapare och filmpublik förtjänar så mycket mer.