Låt oss börja med att konstatera det som är uppenbart: Vi vet ännu inte allt om den aktiva desinformationsverksamhet som Sverigedemokraterna har bedrivit genom fejkade hemsidor och profiler på nätet.
Det vi vet kommer från ett enda journalistiskt avslöjande, gjort av TV4:s program Kalla Fakta, och täcker bara en liten del av verksamheten, underifrån och under en kort tidsperiod.
Det finns också en stor risk för att vi aldrig kommer att få veta allt – inte minst eftersom så många reagerat med att så fort som möjligt lägga locket på och begränsa diskussionen till det som redan har avslöjats.
I sig är det illa nog. Avslöjandet är förstås pinsamt för Sverigedemokraterna, som kallar sig själva för ”Sveriges snabbast växande folkrörelse”.
De påstår sig ofta och gärna representera folket, fast de i själva verket är Sveriges mest toppstyrda parti; de styrs av en liten, ideologiskt motiverad och väl sammanhållen grupp män i Stockholm som gör allt för att hålla de lokala partiorganisationerna utanför verkligt inflytande.
De har – likt all annan höger i modern tid – heller aldrig haft förmågan att samla stora mängder människor i demonstrationståg eller manifestationer. Det de har haft är ett stort engagemang på internet – och nu visar det sig att de har varit tvungna att fabulera och manipulera fram även det.
Engagemang på internet är i sig en eufemism för vad det egentligen är frågan om. Det engagemanget är nämligen nära besläktat med den våg av hot och hat – ofta med sexistiska och rasistiska övertoner – som har sköljt över svensk politik ända sedan partiet gjorde entré i rikspolitiken.
Misstanken har länge funnits att detta ”engagemang” inte är så folkligt och så organiskt framväxt som de vill ge sken av – nu är det bekräftat att det har styrts centralt inifrån Sverigedemokraternas partiorganisation, med insyn, godkännande och uppmuntran från högsta ort.
Det är också bekräftat att SD åtminstone haft ambitionen att starta hemsidor på arabiska för att underblåsa den desinformationskampanj om den svenska socialtjänsten som har lett till en ökad hotbild mot Sverige och svenska intressen.
Redan detta borde få alla att vilja få till en grundlig utredning om vad det egentligen är som har pågått – och det borde få alla röda lampor att blinka hos vilken regering som än sitter vid makten.
Det tycks faktiskt som om de röda lamporna blinkar hos statsminister Ulf Kristersson (M) – men det är varken den svenska demokratin eller svensk säkerheten han bekymrar sig för.
I stället är det hot han ser det som riktas mot hans eget regeringsinnehav och hans samarbete med Sverigedemokraterna. Därför är hans första impuls inte att vilja veta mer – utan tvärtom att ursäkta och hjälpa Sverigedemokraterna att städa upp.
De har inte ens någonting emot de anonyma kontona, och försöker få det hela att handla om huruvida Sverigedemokraterna har brutit mot Tidö-avtalets så kallade respektklausul.
Det borde vara pinsamt för Ulf Kristersson personligen – och det är faktiskt ovärdigt hans ämbete som svensk statsminister. Är han verkligen så livrädd för att konfrontera Jimmie Åkesson att han skrapar med foten, bugar och bockar och genast börjar städa upp när denne smutsar ner?
Det verkar inte bättre.
I dessa tider talas det mycket om beredskap, vaksamhet och om att skyddet för desinformationskampanjer. Om det talet inte ska vara fullständigt ihåligt måste den måttstocken tillämpas också när desinformationen kommer inifrån ett riksdagsparti.