Det enda som är mer förvånande för en utomstående än att regeringen inte har agerat tydligare mot landshövdingen och den före detta partiledare för Moderaterna Anna Kinberg Batra, är att hon själv inte har tagit sitt ansvar och lämnat sin post.
Att vara landshövding beskrivs ibland slarvigt som ett slags reträttpost – eller, i värsta fall, fallskärm – för före detta politiker, som har avslutat sin aktiva karriär på den högsta nivån men fortfarande har år i arbetslivet kvar.
Det är felaktigt – och inte så lite orättvist mot de viktiga institutioner som våra länsstyrelser är. Det är en tjänst som kombinerar ledarskapet för stora arbetsplatser med representativa uppdrag som faktiskt är mycket mer än att bara dyka upp, le och klippa ett band vid en öppningsceremoni.
Den som sitter på en landshövdingspost ska vara någonting så ovanligt som en synlig regional aktör som inte polariserar – utan tvärtom representerar hela samhället.
Det är därför posten vanligtvis går till politiker med tunga meriter och många år i tjänsten – inte som ett tack för lång och trogen tjänst, utan för att de har de erfarenheter som krävs för att leda institutioner och uppbära ett viktigt förtroende.
Det förtroendet kan det inte råda något tvivel om att Anna Kinberg Batra har förbrukat – om inte i regeringens ögon, så i alla fall i medborgarnas, och det gör att det är ytterst svårt att se hur hon ska kunna återvinna det och utföra det som är hennes uppdrag.
Hon har på kort tid och under pågående nedskärningar gjort sig av med nyckelpersonal, och gjort vad som utifrån verkar vara på förhand uttänkta manövrer för att undvika offentliga och transparenta rekryteringar handplocka vänner och bekanta från sina år i politiken till välbetalda toppjobb.
Hon undvek länge att svara på frågor från medier om affären, men när hon väl började ställa upp på intervjuer gjorde hon knappast saken bättre; hennes svar var så upprepande och så uppenbart frikopplade från verkligheten att de snarare väckte fler frågor än besvarade de gamla.
Det har i sin tur inneburit att den myndighet hon leder har ställts i ett mycket tveksamt ljus, och kastats in i en förtroendekris som det tar upp allt större del av medarbetarnas tid att hantera.
Det gör inte situationen mindre besvärande att detta inte är första gången som ledande moderater i Stockholm verkar ta lätt på de regler och riktlinjer som finns för att motverka korruption, eller vara ute efter att tillskansa sig personliga fördelar genom sin ställning.
Vi har det förra landstingsrådet Iréne Svenonius (M) som befanns vara jävig i samband med beslut om rekorddyra konsultuppdrag som gynnade hennes man – och vi har faktiskt också Anna Kinberg Batras efterträdare som moderatledare, statsminister Ulf Kristersson.
Som socialborgarråd i staden överförde han i samband med privatiseringar verksamheter värda miljoner för en spottstyver till välfärdsentreprenörer, vissa av dem i avknoppningar som senare befanns ha varit olagliga.
När han själv flyttade till Stockholm bosatte han sig tack vare sina kontakter i en våning på en eftertraktad adress, som i själva verket var avsedd att gå till utsatta kvinnor.
Den historiken borde få Ulf Kristersson att se extra allvarligt på Anna Kinberg Batras agerande och på det hon själv kallar för en pågående ”förtroendekris.”
I stället för att försöka hålla krisen på avstånd från sig själv borde han agera. Det är hans uppdrag som statsminister – och så länge han inte gör det, är han faktiskt delaktig i den.