Kiruna, Överkalix, Pajala har alla gemensamt att de har eller kommer att låna för att betala löpande kostnader och löner. Det är knappast hållbart inser nog de allra flesta. Det är bara att tänka att din privatekonomi skulle vara beroende av att låna pengar, det skulle gå en tid men förr eller senare skulle lånekostnaderna bli för höga och du skulle gå i personlig konkurs med skuldsanering och existensminimum som följd.

Nu kan inte kommuner gå i konkurs eller tvångsförvaltas. Men konsekvenserna blir såklart kännbara ändå. I Vimmerby i Småland nekade Kommuninvest nyligen kommunen från att låna mer. Konsekvenserna har blivit att idrottshallen inte renoveras, det blir inte heller något nytt vård- och omsorgsboende eller någon ny skola. Det är något liknande som kan drabba Pajala om de nu nekas nya lån.

Det är en sak att låna till nödvändiga investeringar som nya skolor, vård- och omsorgsboenden, förskolor, vägar, vatten eller avlopp. Det är något helt annat att behöva låna för lönekostnader och driften. Ingen kommunpolitiker vill höja skatterna, särskilt inte när kommunalskatterna i Norrbotten redan faller inom det högsta spannet i Sverige.

Övertorneå har idag lägre skatt än vad Luleå kommun har och har inte höjt den på 30 år. De bedömer att det finns utrymme att göra en höjning. I Kiruna, Arvidsjaur, Överkalix eller Pajala har nog de folkvalda bedömt att det inte är möjligt att höja skatten mer, åtminstone inte i dagsläget eftersom de redan har några av landets högsta skattesatser.

Så frågan är egentligen vad som händer med kommuner som inte kan höja skatten ytterligare men som inte heller kan låna mer? Ska äldre tvingas bo i vård- och omsorgsboenden som inte underhålls eller är uttjänta? Ska barn och unga bara ha idrott utomhus om det inte längre finns nån sporthall? Ska simundervisningen hållas i sjöar och vattendrag när badhus inte kan nyproduceras? Vem ska ta hand om våra äldre och våra barn när en kommun inte kan betala ut sina löner?

På alla de här frågorna finns idag inget bra svar. En kommun kan som sagt inte gå i konkurs, rekonstrueras eller tvångsförvaltas. Men staten står utan svar eller lösningar om och när en kommuns ekonomi inte längre går ihop. Det som med säkerhet kommer att hända är att välfärd och infrastruktur kommer att urholkas än mer jämfört med idag och att tilltron till samhällets och demokratins förmåga att leverera livskvalitet till sina medborgare kraftigt försämras.

Det här är inte unikt för Norrbotten. Under förra året gick var tredje kommun med underskott och 2024 ser ut att bli ett ännu värre år. Det finns ett samband, många kommuner med färre än 10 000 invånare dras med underskott.

Sedan Ulf Kristersson (M) kom till makten har kommunerna förlorat miljarder i statliga medel, medel som tillfördes under Stefan Löfvens (S) och senare Magdalena Anderssons (S) regeringar. 

Jag kan inte se det på något annat sätt än att vår nuvarande regering mer än gärna lämnar kommunerna, och för den delen regionerna, i sticket. De saknar förmågan eller intresset att leverera politik som håller ihop Sverige.

Så medan regeringen roar sig med att låna för att finansiera sina skattesänkningar så tvingas kommuner i hela landet, och inte minst i Norrbotten, att låna pengar för att kommunal service ska gå runt. 

Förlorarna är vi vanliga löntagare.