Tyvärr råkade jag lyssna på ett par samtal till måndagens Ring P1. En repris i kortversion går strax före sex morgonen därefter.
Båda inringarna ondgjorde sig över Stockholm Pride som hålls denna vecka. En kvinna skrek upphetsat något i stil med att det är förfärligt med dessa människor som ska gapa ut att de är homosexuella, att de ska klä ut sig och demonstrera, att de ständigt är överallt, att hon minsann aldrig skriker ut att hon är heterosexuell, vilket hon ju gjorde för svenska folket i radio, nu vet vi det. Snacka om gaphals.
Näst på tur var en lite mer lågmäld man som menade att en måste tänka på barnen, de behöver en mamma och pappa, en man som förebild, och hur skulle det se ut om det bara fanns homosexuella i världen, människan skulle dö ut.
Jag blev så rasande över att det finns så kriminellt okunniga och homofoba människor att jag knappt kunde få i mig frukosten. Lever de på en annan planet utan tidningar, böcker, internet? Det råder ingen brist på kunskap om hur hbtq-personer har det i vardagen med diskriminering, hatbrott och fördomar.
Kvinnan – och jag tvekar att se henne som en syster i kvinnokollektivet – har fel på samtliga punkter. För det första basuneras heterosexualitet ut överallt varje minut, exempelvis i tv, film, reklam. Varje dag runt fikaborden talas det om vad människor gjort med sin heterosexuella partner på semestern, campat kanske, eller om de ska plocka bär i helgen. Jag vill påstå att det råder en tvångsmässig fixering vid heterosexualitet i samhället.
Det är skamligt att missunna hbtq-personer att några få veckor på året, på olika pride-festivaler, helt och hållet få vara den de är, att glädjas och vara stolta över det.
Och varför är det så hemskt med en regnbågsparad, demonstration, eller folkfest, kalla det vad en vill. Är det något vi behöver är det väl fest, glädje, entusiasm, i en tid av politisk och annan oro. För mig är regnbågsparaden i Göteborg en av årets höjdpunkter. Jag är en stolt allierad.
Mannen har precis lika fel. Det är en villfarelse att barn i regnbågsfamiljer skulle ha det sämre än andra barn. De är i regel välplanerade och välkomna till världen. Dessutom har hbtq-personer ofta utvidgade familjer. Barnen är omgivna av vuxna av alla kön som månar om dem. Hbtq-personer är också mycket fiffiga att på olika sätt skaffa barn, så något hot mot människoarten finns inte.
I ett inslag lite P1 Morgon en stund efteråt diskuterades vilda tigrar. Från att ha varit nästan helt utrotade finns nu hopp om att de ska kunna räddas. Folk som påstår att människoarten är hotad bör veta att vi i själva verket är den enda arten på jorden som växer och det på bekostnad av i stort sett alla andra arter. Det tycks inte bekomma människor som klagar på att hbtq-personer tillåts existera.
Mitt råd till inringarna är: läs på, lär känna någon hbtq-person, besök en pride-festival eller om det känns omöjligt, åk till månen och stanna där.
Det är inte snällt att säga och vem är jag att döma andra människor? Jag gör det sällan men nu känns det befogat. Skärp till er. Eller håll käft.