Att vi i Sverige är välkänt bra på att prata illa om oss själva är inte så smart. Vi ser det överallt. I förra veckan lyssnade jag på några seminarier om Sveriges och kommunernas plats i den gröna omställningen, om vad vi håller på med och vart detta kommer att ta oss. Den ena föredragshållaren efter den andra konstaterade att det vi gör är unikt, det handlar om att bygga en del av landets framtid baserat på kunskap och ny teknik, och om vi lyckas så har vi ett riktigt guldläge – så varför pratar vi så lite om det?
Vi ägnar istället vår tid åt att älta vad det är för fel på Sverige och vems skulden är. Det är klart att vi behöver ha forum för att ställa människor till svars, att vi behöver uppmärksamma misstag och rätta till dem och att vi får lov att vara oense, men att detta slukar nästan all vår vakna tid är inte riktigt friskt. När man verkligen vill bli bra på något är det viktigt att tro på det man gör. Vi blir vad vi vill, dit tanken far – dit följer vi. Då behöver vi också prata om det som är bra.
Jag hör ungdomar prata om vilka som vill jobba i kommuner. Att det är ett andrahandsval för alla andra än den som drivs av ett genuint patos att göra livet bättre för andra. Var kommer det ifrån? Har de insyn i komplexiteten i kommunalt arbete? Baseras uppfattningen att kommuner är tråkiga och att ingen egentligen vill jobba där på fakta? Eller är det något som silas fram genom att media – och folk som sällan är särskilt insatta – helst lyfter konflikter och när nånting gått fel?
Att vår äldreomsorg får bra betyg, att maten vi serverar är både god och näringsrik, att ungarna går ut skolan med godkända betyg ger inga rubriker men är likafullt sant.
Vi har en regering som kom till makten genom att prata om allt som är fel. Så klart ska vi försöka få slut på gängkriminaliteten. Så klart ska vi försöka se till så att alla får tjäna egna pengar, gå rakare i ryggen och försörja sig själva och sina familjer. Men visst kan vi göra mer än så?
Att den gröna omställningen skapar stora exportintäkter för landet borde vara det som står överst men vi behöver ändå samlas kring barn och ungas förutsättningar innan de dras in i kriminalitet som ett resultat av dåliga förebilder och socialt utanförskap – men visst kan vi också enas om att musikskolan och kulturskolan är viktiga i ett samhälle? Visst kan vi se att kopplingen mellan utbildning och tillväxt och folkhälsa är stark, och prata mer om hur det ska komma alla till del? Vi behöver se framåt och uppåt.
Om vi rackar ner på vårt eget land, börjar peka ut vilka som är skyldiga och lyfter all negativ propaganda som om det representerar Sanningen – då kommer också åtgärderna och reformerna att spegla samma resonemang. Jag fattar att det finns en agenda, så korkade är inte dagens beslutsfattare att man tror mer på media än på sina egna utredningar.
Starka krafter vill måla upp att vi är utsatta för en komplott (och då är det inte från västländerna som man menar att det kommer ifrån). Andra krafter talar om oss som om vi vore ett land där barn inte går säkra därför att kommunerna tar dem. Säpo höjer terrorhotsnivån i samma andetag och jag tänker att det är klart att allt hör ihop. Det är klart att det har betydelse vad vi säger till oss själva. Frågan är bara vad som är hönan och vad som är ägget? Är vi så vana vid gnället att vi går i fällan själva? Är vi matade med elände till den grad att vi faktiskt tror att det är det som är sanningen? För inte är väl träskläget ett vinnarspår?